Sagan om vinterkappan

När min namne postar om kläder hon vill ha eller har köpt till sig händer det att jag blir lite avis. Jag har inte direkt någon klädstil, jag kan tycka att kläder är snygga men jag har inte ork eller lust att mer än klä mig någorlunda bekvämt. Jag önskar ibland att jag hade råd och engagemang till det, men inte så att jag gråter för det. All klädinspiration dödas effektivt av plånboken, och jag köper faktiskt hellre dvd-boxar för mina slantar. Så. Men. För någon månad sedan postade projO det här. Det mesta ointressant för egen del, men den där kappan… Lång, elegant, vacker huva och snörning i ryggen och åh vad jag ville ha den.

Är den inte urläcker?

Jag dreglade. Mycket. Jag har funderat på en elegant vinterkappa, men det slutar alltid med att det inte blir något. Och den där kappan var för dyr. Finns inte en suck att jag tar mig råd till en. Jag gnällde lite för Janne, och sedan glömde jag bort det.

Janne är en spjuver. Visst, vi har inte råd. Men om man går ihop några stycken, som till exempel med ens föräldrar som börjat undra vad deras sons flickvän önskar sig i julklapp…

Han smög med det, jag anade ingenting. När jag kom hem från jobbet i torsdags hade han precis varit och hämtat paketet. Den är varm och gosig och hur snygg som helst. Jag älskar den!

Jag ser ut ungefär såhär kan man säga, fast med annan färg på håret.

Nu måste jag bara se ut några schyssta kängor eller stövlar att ha till den, för det har jag inga. Förstås. Men med tanke på att jag funderat på stövlar bra mycket längre än jag funderat över en vinterkappa så kanske det faktiskt blir av att jag köper ett par. Det är nog något som jag måste göra för egen maskin, dock.

Tack, projO för inspirationen! Tack min älskade, och tack till dina föräldrar, för gåvan!

och det snurrar

Det surrar nya bloggposter i huvudet mest hela tiden. Jag vill skriva om mörkret och fukten, jag vill skriva om min lediga dag förra veckan när jag gjorde så mycket, så många skriver så mycket värt att kommentera. Och jag vill berätta om presenten jag fick igår. Okej, den förtjänar ett eget inlägg, kanske imorgon.

Men det är november. Jag jobbar och sover och skriver på min roman, ungefär i den ordningen.  Det novembergrå märker jag knappt, mer än för att tycka att det passar så bra för att grotta ner mig i min egen fiktiva värld. Jag rekommenderar alla som väntar på att det novembergråa ska gå över att delta i NaNoWriMo.

Och idag. Kom in på jobbet och det sitter två främlingar inne på chefens rum. Chefen har varit sjukskriven en stund,  så att där ens var tänt var något att reagera på. Det visade sig vara chefens chef och en kvinna från HR. Även om ingen av oss anat det innan så vet vi vad det betyder. Mycket riktigt, inkallade en och en.

Neddragningar.
Ingen vet än vilka eller ens hur många, bara att några av oss kommer få gå.
Besked om två veckor.

”Men det har ni kanske anat, det har ju varit lite mindre volymer på sistone.” Um, nej? Vi jobbar fullkomligen häcken av oss och det känns som att det är mer jobb, om något. Blixt från klar himmel.

Är det tredje eller fjärde gången för mig på den här arbetsplatsen? Något sånt. Jag går igenom hela känsloregistret på någon timme, från stålsatt till rädd till ledsen till arg. De säger det de ska och går sedan, åker tillbaka till huvudkontoret. Kvar står vi med vår osäkerhet och våra många frågor.

Varför kommer dessa besked alltid på fredagar, innan helgen? Varför är det aldrig någon som stannar, särskilt i det här läget när vår chef inte är på plats? Varför har de aldrig mer på fötterna när de kommer såhär? Några av er kommer att få gå, men vi vet inte mer än så. Inte vilka, inte hur många. Jag uppskattar att hållas informerad om läget för en gångs skull, det är inte det.

Önskar att jag hade sluppit två veckors väntan på att få veta om jag kommer behålla jobbet eller inte, bara.

I det mörkaste

Sitter på jobbet och tittar på hur mörkret faller utanför fönstret. Nu är det helt mörkt innan klockan fyra, och många veckor kvar till vintersolståndet. Skalar en clementin, det luktar jul! Knäcker en Red Bull också, det har varit den typen av dag.

NaNo är inne i vecka två, den tyngsta av dem alla. Det blev extra tydligt igår kväll, när Firefox bråkade med mig samtidigt som jag skulle försöka plita ner dagens word count. Jag är visst inte ensam om att ha problem med FF, men det hjälpte föga när jag var färdig att hiva ut laptopen genom fönstret. På riktigt. Dessutom går min historia på tomgång just nu, jag rodnar av skämsel mest hela tiden medan jag skriver. Det är visserligen som det brukar vara, men jag önskar att mina stackars halvfärdiga karaktärer kunde ta sig i kragen och göra något.

Så det kanske inte är jättekonstigt att jag fick nära till tårarna när jag läste det här. Jag är så stolt över det Janne gör, och det grämer mig att det inte är fler som ser och uppskattar det sjukt tunga lass han drar inom PP. Jag ser en del av det, jag bor ändå ihop med honom, men jag är ju inte aktiv i partiet. Tack Klara, för att du har klarsynen att ge cred till en som nästan aldrig får någon.

Lökringar

När ska en vuxen kvinna lära sig?

Ja, när du står där i kön på McDonald’s och håller på att svimma så tycks lökringar vara precis vad du behöver. Jag vet, det känns som att din dag inte kommer vara komplett utan lökringar. Bristen på lökringar är vad som gjort den här dagen så crappy. (Att du inte ätit något mer än en brödskiva och ett äpple på hela dagen har absolut ingenting med saken att göra.)

Så du beställer din värdemeny: en flottig hamburgare av någon sort, flottiga pommes och läsk. Och så lökringar.

Men när du sen har petat i dig den flottiga hamburgaren och de flottiga pommesen så kommer du inte vilja ha mer. Missförstå mig rätt nu, jag älskar flott, ibland är flott det bästa som finns. Men enough is enough. Till och med för mig.

Då kommer du sitta där och må lite illa vid tanken på de där lökringarna.

Men du har ju betalt för dem, och inte ska du låta femton kronor gå till spillo på det där sättet? Och det verkade ju så gott för en stund sedan.

Om du då petar i dig lökringarna i alla fall, fastän det nästan vänder sig i magen av för mycket flott och socker på en gång, då är du dum. Riktigt pantad. Och du kommer antagligen vara kräkfärdig resten av eftermiddagen.

Nästa gång du står i kassan på McDonald’s, snälla snälla du, köp för i helvete inte lökringar!

Fem procent

Årets NaNoWriMo fick sig en riktig rivstart med finbesök, gott vin, god mat och, när tolvslaget passerats natten mot söndag, koncentrerat tangentbordsknappande. Jag skrev 613 ord den första halvtimmen, och förvånade mig själv i vanlig ordning med hur lätt den där första biten flöt. Det är samma sak varje år, man kan ju tycka att jag vet vad som väntar men blir ändå alltid lite överraskad. Och med tanke på att jag knappt skrivit en stavelse prosa på elva månader så är det kanske inte så konstigt. Svårigheten lär infinna sig om några dagar, när idéerna inte längre ter sig så roliga och jag hellre sitter och spelar Final Fantasy VII med sambon eller så.

Det bästa var att man dagen efter kunde fortsätta skriva, och fortfarande räknades det som första dagen. Oslagbart och fantastiskt!

2676 / 50000 words. 5% done!

Jag är mycket nöjd just nu men inser att det behövs mer av en plan, och det ganska snart. Helst någon form av riktning, en slutpunkt vore heller inte dumt. Nåja, med en HP tungt influerad (i dubbel bemärkelse) av Master Chief så ska det nog ordna sig. På något sätt…

Mycket inflytelserik

Hos Mary läser jag att Ted Valentin, mannen med de många många järnen i elden, dragit igång ännu en ny tjänst som han kallar inflytande.se. Tanken är att den ska mäta hur inflytelserik din blogg är, och Mary konstaterar förtjust att hon rankas som extremt inflytelserik.

Tja, jag kunde ju inte låta bli att testa själv. Detta resulterade i ett stort gapskratt, det finns helt klart en del kvar att göra där innan resultatet kan tas med mindre än en stor hink salt.

Nå, det måste förevigas, ’cause it just ain’t gonna last. :D

Tjugofyra timmar till orden

Jösses, klockan är över tolv och jag är fortfarande uppe. Efter att ha sovit riktigt uruselt natten till idag och brottats mot huvudvärken från helvetet på jobbet är detta närapå ett mirakel. Jag är dock nöjd, eftersom tanken är att första november ska vakas in och de första flygande meningarna på årets NaNo knappras in strax efter tolvslaget imorgon natt. Ju senare jag kommer i säng ikväll, desto större är chansen att jag inte somnar ifrån innan klockan hinner bli sen. I teorin åtminstone, vi får väl se om kroppen håller med mig. Jag är ingen nattmänniska på något vis, kan vi väl avslöja.

Idag har jag letat reda på ett för mig mycket viktigt NaNoWriMo-verktyg. Spreadsheet! Hela månaden går ju litegrann ut på att mäta hur många ord man skrivit och hur många det är kvar, det florerar mängder av kalkylblad i olika utformning, och därtill widgets, progress bars och guvetallt. Man kan förstås sno ihop ett själv, men varför när det finns så mycket bra att välja på redan? Jag gillar det här, (länkar jag till det nu så kanske jag slipper leta panikartat nästa år när jag helt glömt bort att jag vill använda det) ett NaNo Report Card som hjälpsamt håller ordning på exakt hur bra eller dåligt det går för en. Nåja, mängdmässigt i alla fall, kvalitén blundar vi lite fint för just nu, m’kay?

Därtill ser min laptops bakgrundsbild ut såhär sedan i eftermiddag.

Det handlar om pepp. Förstås. Alla små trinkets, som t-shirtar och muggar och posters och örhängen, och kalkylblad och ikoner och widgets. Alla sätt att dras med i den milda hysterin, masspsykosen, är BRA. För vem skulle annars ens få för sig att skriva en hel bok på en månad? Vem skulle ens kunna tro att det är möjligt? Inte jag, det är den bleka sanningen. Vi gör det till ett jippo, en galen grej, något att skratta åt för att det är så vansinnigt. Och vi struntar i att det egentligen är omöjligt och gör det ändå.

Mindre än ett dygn kvar, yeehaa!

Osjuk igen

Tillbaka på jobbet. Tre dagar i sjuksoffan är ungefär vad som är uthärdligt, och nu är jag så frisk jag kan begära, så jag jobbar.

Visserligen var det skönt, att få ta det lugnt och verkligen se till att bli frisk och utvilad. Jag har känt ett ökande tryck inför november och NaNoWriMo, måste passa på att vara ledig nu för sedan blir det ingen tid till det. Men jag märker också hur absolut ingenting blir gjort. Igår, när jag ändå var nästintill helt pigg så tog det mig en dryg timme att hoppa in i duschen. En timme som bara försvann. Till vad? Ingen aning.

Det krävs ett visst mått av jävlig upptagenhet, momentum, för att man ska hinna med det där extra. Jag antar att jag inte är särskilt unik på den punkten. Om du vill ha någonting uträttat, be en upptagen person att göra det. Om man redan har en miljon saker att göra kostar det inte så mycket att lägga till den miljonteförsta, medan om man är helt lös och ledig kan det kännas som en oöverstiglig ansträngning att vara påklädd före lunch. Typ.

Det måste ju finnas en balans dock. Tillfällen att bara peta naveln, att kontra mot de där jag-har-så-mycket-att-göra-att-jag-spyr-dagarna. Båda behövs för att det ska bli riktigt bra.

Jag värnar antagligen peta-naveln-tiden lite för hårt. Man ska vara lite mer driven än jag är, lite mer på, lite mer ambitiös, lite mer konstant stressad.

Nå, det passar mig. Jag mår hellre bra än är glamourös. Det innebär inte att jag inte är lite avundsjuk på de där som fixar att vara konstant på och ambitiösa med tusen järn i elden. Men jag är inte sån. Jag kan vara det korta stunder, men innan jag hinner börja känna mig flärdfull och modern så går det över.

Med det sagt så ser jag verkligen, verkligen fram emot söndag. Eller till och med natten mot söndag. Så snart vi går in i november månad börjar äventyret. Trettio dagars vansinne. Win!

Castle s02e06

Jag sitter hemma i soffan och är förkyld idag. En helt vanlig tråkig förkylning, jag satsar på att hålla mig varm och dricka te. Och titta på TV, förstås. Till lunch nyss bänkade sig Janne bredvid mig och vi tittade på senaste avsnittet Castle tillsammans.

Ack, Castle… :D

Jag erkänner villigt att jag började titta enbart för Nathan Fillion. Som gammalt Firefly-fan har jag svårt att låta bli nånting som den mannen gör. Castle handlar om deckarförfattaren Richard Castle, som efter att han kallats in för att hjälpa till att lösa ett mord som inspirerats av en av hans böcker, bestämmer sig för att basera sin nästa hjältinna på detective Kate Beckett. Kemin mellan de två är fenomenal, och det är en riktigt rolig och välgjord polisserie.

Dagens avsnitt, de första fem minutrarna åtminstone, var en skamlös flirt med oss fangirls. Skamlös, I tell you! Det är halloween-tema, och själva huvudploten avhandlar vampyrer och en man som hittas död på en kyrkogård med en påle i bröstet. Redan där kan den som vill dra paralleller till Fillions medverkan i sjunde säsongen Buffy. Om man inte som jag redan ligger i en hög på golvet och kippar efter luft, dådå.

Okej, såhär. Avsnittet börjar hemma i Richard Castles hem. Han provar sin kostym till den stundande halloweenfesten. Vem klär han ut sig till, om inte Captain Mal själv. Han föreställer som Castle själv säger, en ”Space Cowboy”. Dottern tittar skeptiskt på honom och tycker att det börjar bli dags att gå vidare, bar han inte den där kostymen för typ fem år sedan?

JO! Det gjorde han! Firefly sändes visserligen 2002, och filmen Serenity kom 2005, så inte riktigt. Men ändå!

Captain Malcolm Reynolds

Jag älskar att vem det nu var som kom på idén tilläts genomföra den. Att inte Fox muppade sig och vägrade ge tillstånd till det. Om det nu är de som äger rättigheterna där, det vet jag förstås inte säkert. Jag älskar att Nathan Fillion bjuder så på sig och inte har något emot att driva lite med sig själv. Det är en klockren wink till alla som såg och älskade Firefly. Och det bästa av allt är ju att för den som inte har en aning så är det bara ännu en fånig grej som spelevinken Castle tar sig för. Snyggt!

Captain Tightpants?

FRA igen, jag orkar inte…

Idag har jag tittat på Star Trek: Deep Space 9, säsong fyra avsnitt tolv. ”Paradise Lost” heter det. Väldigt vältajmat, skulle det visa sig.

Jorden hotas av changelings från The Dominion, och i sin iver att skydda jorden går en del av Starfleet så långt att de själva arrangerar fejkade terrorattacker för att få ökade resurser och kunna införa undantagstillstånd. Allt i bästa välmening. Den missriktade välviljan avslöjas förstås som det förräderi det är i slutet av avsnittet och ordningen på Jorden, denna i framtiden fria och idylliska plats, återställs. Phew, sicken tur! I sista scenen utspelas denna ordväxling.

JAKE
Something wrong, Odo?

ODO
Am I the only one worried that
there are still changelings here
on Earth?

JOSEPH
Worried? I’m scared to death.
But I’ll be damned if I’m going to
let them change the way I live my
life.

SISKO
If the changelings want to destroy
what we’ve built here, they’ll
have to do it themselves. We’re
not going to do it for them.

Är det inte ironiskt och tragiskt att en cheesy scifi-serie får till det rätt, men vår svenska Riksdag misslyckas kapitalt? TVÅ gånger dessutom. Herregud, jag skäms.

Jag skulle tänt ett ljus till privatlivets död, men ni får inte se resultatet eftersom jag inte vet hur man hanterar en kamera.