Omväxling förnöjer?

Det är dags nu.

Har fnulat på det en bra stund, vill ha något nytt, sugen på förändring, byta mina vyer litegrann. Jag ska flytta!

Ja, bloggen alltså.

Det är inte som förra gången, när jag kände mig så orättvist behandlad att en flytt kändes nödvändig. Nu är jag mest bara nyfiken på vad som finns där ute. Testa något annat. Precis som jag en gång lämnade Som sagt… vind för våg gör jag likadant med Aningen Udd och Ekferjan. Den här sidan kommer finnas kvar och jag kommer hålla ett litet öga på den, men det här är inte ett bra ställe att försöka få kontakt med mig längre.

Så från och med nu hittar ni mig på oakfairy.com. Jag håller på och acklimatiserar mig som bäst, försöker få allt att se ut som jag vill vilket inte är det lättaste. :) Feeden för er med RSS är den här.

Hoppas såklart att jag får se er där!

En hel lång rad av böcker

Jag läser The Mortal Instruments av Cassandra Clare just nu. Urban fantasy, YA-vinklad och faktiskt riktigt bra. Filmatiseringen av första boken, City of Bones, hade premiär för några veckor sen men verkar inte ha gått särskilt bra. Andra filmen ligger tydligen i startgroparna.

Men, det var inte det jag skulle berätta. Jag funderade på det här med serier, eftersom jag inte vanligtvis plöjer serier i ett svep utan hattar en massa fram och tillbaka och läser en bok här och en bok där, ofta håller jag mig inte ens till samma författare än mindre till samma universum. Nu är jag inne på tredje boken i The Mortal Instruments, City of Glass, det finns fem delar ute och den sjätte skrivs i detta nu. Och jag gillar det. Dels börjar serien verkligen ta fart nu, från att ha varit ganska trevande och jag har upplevt det lite som att Clare inte riktigt haft styr på sin berättelse är det nu riktigt jäkla halsbrytande spännande. Dels trivs jag med att umgås med samma karaktärer, att inte behöva börja helt från början med nästa bok utan saker och ting är mer eller mindre där jag lämnade dem i förra boken. Det var faktiskt sambon som gjorde mig uppmärksam på fenomenet, och jag tycker det är så skönt att inte behöva lägga krut på att försöka förstå vad som är vad i början av en bok utan bara sjunka in i världen igen.

Så jag tänker att jag kanske borde fortsätta med det här läsandet av serier i ett sträck, när väl TMI tagit slut. Från de senaste årens loggande på GoodReads har det blivit en hel liten hög med serier där jag bara läst första och kanske andra boken, de flesta av dem ändå med avsikt att fortsätta i serien. Nån gång. Kanske borde göra en drive och läsa ikapp påbörjade serier?

Fast samtidigt, det finns en poäng med allt hoppande fram och tillbaka. Det ger mig en känsla av momentum, och det i sin tur gör att jag taggas att läsa mera. Detsamma som med att jag loggar vad jag läser på GR, jag ser att det händer grejer, jag läser faktiskt. Jag vill ju inte tappa det och är rädd att den där hemtama känslan ska göra att jag blir bekväm och slutar titta framåt, bli igen sådär som jag var innan jag upptäckte GR. Vill inte vakna upp och upptäcka att jag inte läst en rad de senaste veckorna eller månaderna, det vore onödigt.

Och jag tänker på hur bokklubben Sword and Laser hjälpt till där, med en bestämd bok varje månad utanför min kontroll får jag anledning att hoppa på och läsa något som jag antagligen inte tänkt mig från början. Det är typiskt bra för mig, och något som jag vill försöka fortsätta med. Nu har jag inte ännu börjat på september-boken, The Demolished Man, just för att jag har fullt upp med TMI och nu när jag tänker på det inser jag att jag inte ens öppnat City of Glass (trots att det är så spännande!) på ett par dagar redan.

Och det är ju inte bra. Hm.

Hur gör ni? Har ni ens det här problemet? Är det bara jag som borde begripa att jag inte är byggd att läsa så mycket som jag skulle vilja?

Inte en hungrig stund

Så är en veckas semester ute i spenaten strax till ända. En hel vecka med familjehäng, det var länge sen. Det kändes välbehövligt, speciellt med tanke på att det härjar en och annan sjukdom, att få umgås lite men nu är jag nästan redo att åka hem till stan igen.

Det har varit lite som det brukar, min mamma klarar inte av att inte bjuda på en massa nommig mat och jag klarar inte av att låta bli att äta den. Den samtidigt påhälsande mostern kommenterade dagligen under veckan hur gott allting var, hur lyxigt det var att sätta sig vid dukat bord utan att ha bidragit särskilt mycket. Min mamma regerar i köket, har alltid gjort. Som jag brukar säga när jag kommer hem: Det är schysst service på den här syltan. Att ställa sig på vågen om någon dag eller två kommer bli traumatiskt. Man hinner ju heller aldrig bli hungrig, om man är van vid två mål mat om dagen och plötsligt vankas det frukost, förmiddagskaffe, lunch, efterrätt, fika och så kvällsmål. Håhåjaja.

Jag har lyssnat till skogens sus, klappat på katten när han tagit sig tid, promenerat och ätit en helsikes massa god mat. Suckat och stönat över familjens, mest pappas, dåliga humor. Pratat strunt och viktigheter med bästa systern. Väldigt sporadisk internettillgång. Haft det oförtjänt bra, helt enkelt. Som vanligt här ute.

Curse of Chalion tog såklart längre tid än jag tänkt att komma igenom men nu är jag en bra bit in i City of Bones. Tur det, för på onsdag ska den lämnas tillbaka till bibblan igen. Måtte jag hinna.
Hm, om en kanske skulle lägga en reservation på andra boken också, nu när jag ändå håller på. Överlag är jag rätt mycket sämre på att fortsätta läsa serier jämfört med att påbörja dem, borde göra något åt det.

Fixar semesterläsningen

Det har pratats en del om Mortal Instruments av Cassandra Clare, första filmen City of Bones kommer i höst, i mitt flöde. Jag fick för mig att låna den från biblioteket, med fem reservationer före mig tänkte jag att det skulle dröja en stund innan jag fick den, så kunde jag läsa ut Curse of Chalion så länge. Missade dock att de har hela arton ex av boken, så två dagar senare fick jag ett sms om att boken fanns att hämta. Hoppsan. Sedär en skillnad mellan att ha tillgång till hela Stockholms bestånd istället för ett litet landsortsbibliotek, som på något sätt ändå är det jag är van vid.

Tur att det vankas semester nästa vecka. City of Bones känns verkligen som semester-läsning så jag låtsas att det var meningen från början.

Kul grej där förresten, jag tittade efter så att bibioteket hade rätt telefonnummer till mig. Hade de ju inte. Närmare bestämt stod där ett nummer som jag hade för sisådär sex flyttar sen. Innan jag ens flyttade till Stockholm. Innan jag ens flyttade till Stockholms LÄN. Tror inte ens att jag någonsin var officiellt skriven på den adressen, det var dåvarande pojkvännens hemnummer. Säga vad man vill om awesome bibliotekarier, den vägen hade kanske blivit lite knepig att nå mig.

Men att se det där numret som jag så gott som glömt alldeles att det en gång funnits i mitt liv, gjorde mig en smula nostalgisk. Det lilla huset i utkanten av den lilla byn. Trädgården, men fruktträd och bärbuskar och jordgubbsland. Sovrumsfönstret vette mot en majestätisk granskog. Det skulle inte skada med en tripp ut till mitt föräldrahem snart, jag har svår brist på skogssus känner jag.

Den där Stephenson

Jag läste ut Snow Crash av Neal Stephenson idag. Igen.

Brukar inte läsa om böcker, om det inte är av nostalgiskäl förstås, men den här boken lyssnade jag på för ganska precis ett år sedan och förstod överhuvudtaget väldigt lite. Speciellt andra halvan, den flöt liksom bara förbi. Bra inläsare, men… Tja. Så jag bestämde mig för att göra ett nytt försök, men nu på papper. Började med att gå tillbaka till ljudboken för första halvan (eftersom jag ju behövde något att fylla öronen med medan jag väntade på mer audible-credits), men sen fyllde jag år och en vänlig själ gav mig den i pappersformat.

Alltså, jag tror att jag gillar Stephenson (mitt huvud vill hela tiden förväxla honom med Stephen Donaldson, INTE samma sak). Snow Crash är en helt vansinnig bok. En samurajsvärdfajtande hacker som i början av boken kör ut pizza. För maffian. Såklart. Religion och datavirus och lingvistik och historia i en enda salig röra. Plus det faktum att boken handlar om internet, eller det som han tänkte sig kommer efter internet, men boken kom ut redan 1992. Respekt.

Lite körigt är det, och det var det som gjorde att jag kände mig tvungen att försöka igen, med att han är så förtjust i infodumps. Om boken är på fyrahundra sidor så är iallafall sisådär tvåhundrafemtio av dem ren infodump. Eller okej, kanske inte fullt så mycket, men hälften? Och Stephenson är inte mycket för att stryka läsaren medhårs, se själv till att du hänger med för han tänker inte göra det åt dig.
Det gör det lite tungt emellanåt, men jag gillart verkligen ändå. Han kompromissar inte, han får upp farten rejält mellan varven och jag är totalcharmad. Som sagt, jag har den på papper nu och lånar gärna ut den om någon känner sig hågad.

Jag har Quicksilver liggande här hemma och har förstått att jag nog borde lägga vantarna på Cryptonomicon. Hur som helst kommer det nästan säkert bli mer Stephenson vad det lider.

Bara lite angst

Som jag brukar vid ungefär den här tiden på året så ägnade jag helgen åt att fylla år. Det blev en lite ovanlig födelsedag för mig, jag brukar se till att fira på något litet vis men annars ta det lugnt. Nu har jag tagit det lugnt under vad som känns som hela det här året hittills, så det fanns utrymme för en hel del umgåsande. Bäst av allt var att min syster kom upp (in/ut/ner?) och hälsade på. Nej, hon har inte sett hur vi bor förrän nu, trots att vi bott i nuvarande lägenheten i över två år. Det var dags, kan man säga. Jag älskar min familj men är notoriskt urusel på att hålla kontakt med dem, så att bara hänga några timmar och prata om ditten och datten var något av en lyx. Sedan gick vi och åt middag på restaurang med ett litet gäng vänner. Förmiddagen dessförinnan ägnades åt lite flängande och lite handlande och lite matlagande och lite balkongfixande, så jag stupade verkligen i säng på kvällen. Trött men så nöjd. Inte en lugn stund på hela dagen.

Jag fick påpekat för mig, av en vän som fyller på vintern, att det måste vara underbart att fylla år mitt i sommaren. Och ja, jo, jag ska ju inte sticka under stol med att det är härligt att kunna gå ut i sommarnatten och fira, den evinnerligen ljusa och varma. Visst, jag är lyckligt lottad på så vis och det vet jag ju om. Men jag dras alltjämt med känslan, trots att den bevisligen inte stämmer, att *alla* reser bort lagom till min födelsedag. Jag kan inte säga varifrån det kommer, men jag dras med den här oron att ingen ska ska vilja eller kunna komma, att alla ska ha något bättre för sig än fira med mig. Social angst? Samma angst som ofelbart visar sig dagen efter; sa jag något dumt/gjorde jag något dumt/går någon och väntar på att jag ska fatta hur mycket jag gjorde bort mig?

Den introverta sidan kan inte släppa att jag inte behärskar att umgås med mer än en eller kanske två åt gången egentligen. Jag har inte riktigt koll, jag riskerar att trampa snett, även om det såvitt jag vet oftast går bra så… Här behövs ingen alkohol för att jag ska undra och angsta dagen efter.

Nåväl, jag får räkna med att folk har guts nog att säga ifrån själva. Jag hade en superbra födelsedag hur som helst. Ingen åldersnoja så långt ögat nådde, ett gäng fina böcker (woot!) och ett par presentkort på SF-bokhandeln (woot!) i present. Kanske har jag dock nu gjort slut på en stor bit av umgåsarorken, dags att börja spara ihop till mer.

Humble eBook Bundle 2

Jag kastade mig över den första Humble ebook Bundle när den kom i höstas, och nu är det dags för nästa Bundle med eböcker. Näpp, jag kan inte hålla mig borta den här gången heller. Humble eBook Bundle II.

Fyra böcker för betala-vad-du-vill av några av genrens stora, plus två till om man väljer att betala mer än snittet dittills. Det visade sig att jag redan läst och äger tre av de fyra, men vaffan… Jag är ju pirat, och jag gillar att stödja sånt jag gillar.

Visst, det är en lite skral månad för mig, men sex stycken DRM-fria böcker för tio dollar och därtill stöd för ett gott initiativ och lite slantar till välgörande ändamål. What’s not to like? Hade jag haft en lite bättre månad hade jag lätt betalat mer, men nu är det som det är. Jag gör bättre nästa gång och tröstar mig med att det är något istället för ingenting.

De fyra böckerna som utgör grunderbjudandet är Little Brother av Cory Doctorow, Boneshaker av Cherie Priest, Spin av Robert Charles Wilson och Shards of Honor av Lois McMaster Bujold.
Därtill kan man få Just a Geek av Wil Wheaton och The Last Unicorn av Peter Beagle, och det var väl ungefär där som jag inte kunde stå emot längre. The Last Unicorn ska man väl bara ha läst har jag fått för mig, och Just a Geek har jag läst så mycket om efter att ha följt Wil online de senaste åren att jag blev lite förvånad när jag insåg att jag faktiskt inte har den.

Av de fyra första är det bara Spin som jag inte har och som jag inte ens hört talas om. Någon som vet om jag borde ge mig på den nu när jag ändå äger den?
Little Brother, det verkar inte som att den finns på svenska än? Ack, den som bara hade tiden och orken och förmågan…
Boneshaker och Shards of Honor har jag båda som ljudbok. Boneshaker är ljuvligt dov steampunk och Shards of Honor är första delen i Vorkosigan Saga som jag gillar skarpt trots att den inte borde vara riktigt min smak. Tror bestämt att fjortonde delen i serien kom ut häromförut, så läs den med försiktighet.

Man kan köpa hela paketet under två veckor, när jag skriver det här är det strax över elva dygn kvar. Tydligen kan det hända sig att det dyker upp extra godsaker mot slutet av perioden, så det kan vara lönt att hålla ögonen öppna.

Halvårspost

Ni vet hur jag låter min OCD-sida och Goodreads i skön förening elda på mitt läsande? Hur jag genom att logga mitt läsande blir taggad att läsa mer? Jag kan ha nämnt något om det här det senaste året eller så.

Japp, dags för ännu ett sånt inlägg.

Jag satte ett mål i vintras, att läsa femtiotvå böcker i år. En i veckan i snitt. Från att ha knappt läst något alls, till nio böcker 2011 och sedan fyrtiotvå böcker 2012 så kändes det som ett lagom uppnåeligt mål. Nu är det halvvägs, sista dagen i juni, och jag har precis läst ut min tjugosjätte bok för året så det där målet känns riktigt bra.

Eftersom funktionen på Goodreads enbart räknar hela böcker så går det bra att fuska genom att läsa korta böcker om en känner att det börjar halka efter. Jag har gjort lite så med ljudböckerna som jag köper från Audible, vilket nu har fått som effekt att jag inte har några credits att lägga på nya böcker förrän om ett par veckor igen. Man prenumererar och får en credit i månaden, se. Skulle ju enkelt kunna köpa fler extracredits eller helt enkelt strunta i det och köpa ljudböcker för alldeles vanliga pengar tills det trillar in fler credits, men jag vill inte. Kanske tar jag och lyssnar om någon tidigare bok, kanske Snow Crash som jag hade lite problem att hänga med i första genomlyssningen. Nu när vädret tillåter långpromenader så är jag extra beroende av att ha något bra i öronen (för det är så gruvligt tråkigt att bara vara ute och traska), så det var kanske inte helt välplanerat av mig. Men, jag lovar att nästa credit kommer läggas på något som räcker länge. Kanske de senaste två av GRR Martin, har ju inte läst den sista alls än.

Nå, så här blev första halvåret:

Januari
Falling Free, Lois McMaster Bujold
Old Man’s War, John Scalzi
En man som heter Ove, Fredrik Backman
Watership Down, Richard Adams
Mistborn: The Final Empire, Brandon Sanderson

Februari
Glamour in Glass, Mary Robinette Kowal
The Broken Kingdoms, NK Jemisin
Shards of Honor, Lois McMaster Bujold

Mars
The Kingdom of Gods, NK Jemisin
A Wrinkle in Time, Madeleine L’Engle
The Night Circus, Erin Morgenstern

April
Dragonflight, Anne McCaffrey
The Well of Ascension, Brandon Sanderson
The Human Division, John Scalzi
Without a Summer, Mary Robinette Kowal
Dragonquest, Anne McCaffrey

Maj
Silverdolken, Katherine Kerr
Wool Omnibus, Hugh Howey
Keeping it Real, Justina Robson
Selling Out, Justina Robson
The Hero of Ages, Brandon Sanderson
Besvärjelser och Beskydd, Maria Friedner

Juni
Among Others, Jo Walton
Barrayar, Lois McMaster Bujold
Mr Penumbra’s 24-Hour Bookstore, Robin Sloan
The Shambling Guide to New York City, Mur Lafferty

Ju mer jag läser och omger mig med läsande, desto mer upptäcker jag hur många böcker det finns som jag vill läsa. Hur ska en hinna? Jag vill läsa nytt, Gaimans och Butchers och några tills utgivning håller jag lite koll på. Och efter Among Others häromsistens vill jag läsa fler SF-klassiker. Älskade sambon tipsar då och då om saker han tycker om och jag vore ju dum i huvudet om jag inte lyssnade på honom. Och det ges ut nya intressanta böcker precis hela tiden, och även om jag läser mer nu än för ett par år sedan så är jag fortfarande en långsamläsare så hur ska jag hinna? Att jag begränsar mig till mest fantasy och SF hjälper precis exakt inte alls.

Men hur som helst. Tjugosex böcker hittills i år. Yay för mig! Och jag har ett gäng överst i högen (bildligt talat, bestående av alla möjliga olika format) som jag är riktigt ivrig att få ge mig i kast med. Ack, den som ändå hade lite mer tid. Eller läste lite snabbare.

Den här grejen som kallas Flattr

Vidde bloggar om Flattr. Om att hon, lite beroende på hur man ser på saken, kanske är skyldig dig pengar. Eftersom de allra flesta här på internet skapar något, om det så bara är en instagrambild eller en kommentar någonstans, så är nära nog vi alla kreatörer. Och genom att ansluta sig till Flattr så finns möjligheten att få betalt. Litegrann. Om andra gillar det du gör.

Jag använder Flattr. Jag tycker att det är en briljant idé, och briljanta idéer ska stöttas.

Jag blir lika tokglad varje gång jag ser att någon har gjort sig omaket att klicka på flattr-ikonen som jag nogsamt (och för hand mind you eftersom jag bor här på wp.com) lägger till varje bloggpost. Minst lika glad som när någon kommenterar. Ett klick eller två är allt som krävs för att visa uppskattning och skänka en pytteliten slant. Samma sak när någon som har länkat sitt flattr-konto till instagram gillar en bild jag postar där. Häpp, flattr!

Man kan koppla ihop flattr med alla möjliga ställen runt om på internet, möjligheterna att få och framför allt visa uppskattning är många. Jag har precis fyllt på mitt konto med lite mer slantar och skulle ju gärna se att fler började använda tjänsten. Jag gillar att gilla saker som jag gillar, om man säger.

Fem år

Vi firade fem år tillsammans igår, jag och älskade sambon. Fem år sedan jag frågade chans på honom, efter en av de tuffaste vintrar både han och jag genomlevt.

Fem år? Hur gick det här till?

Det känns inte som fem år. Det känns som… Nej, jag vet inte. Han är en stor och naturlig del av mitt liv, så naturlig att jag knappt kan minnas hur det var innan. Så naturlig att det inte känns som att någon tid alls har förflutit. Vi har det riktigt, riktigt bra ihop.

Jag tänker på tidigare förhållanden som inte alls var så friktionsfria och undrar hur jag stod ut. När man kan ha det så här bra, hur skulle jag kunna nöja mig med mindre? Självklart är jag också tacksam för de lärdomar jag fått, utan verktygen för att hantera dåliga situationer hade vi inte varit där vi är. Bara för att allting är så fantastiskt innebär det inte att det inte krävs arbete. All heder åt de som hittar kärleken i sandlådan och sedan håller ihop till livets slut, men jag är glad att jag tillåtits prova på och göra fel ett par gånger. Jag vet mitt värde nu. Jag vet vårt värde.

Så, vi firade igår. Och så hände det här.

Förlovningsringar

Nå, väl planerat förstås. Men, ja. Nu är vi förlovade. Häpp.

Andra gången för oss båda, det känns lite konstigt när jag tänker på att det är tio år sedan jag slog upp min första förlovning. Tio år! Det är ju jättekonstigt. Har jag gått utan ring på fingret så länge? Det känns helt naturligt och så otroligt välbekant att ha någonting där på det fingret, vilket gör det ännu märkligare.

Hursomhelst. Superglad, förstås! Jag vill visa hela världen, jag vill gå fram till främlingar och vifta med näven framför ögonen på dem och hojta ”Visst är den snygg!?”. Det ilar i magen när jag ser på honom och skymtar en glimt av guld på hans hand. Vi är världens bästa. Det var vi redan från början förstås, fortfarande lika mycket nu.