Som jag brukar vid ungefär den här tiden på året så ägnade jag helgen åt att fylla år. Det blev en lite ovanlig födelsedag för mig, jag brukar se till att fira på något litet vis men annars ta det lugnt. Nu har jag tagit det lugnt under vad som känns som hela det här året hittills, så det fanns utrymme för en hel del umgåsande. Bäst av allt var att min syster kom upp (in/ut/ner?) och hälsade på. Nej, hon har inte sett hur vi bor förrän nu, trots att vi bott i nuvarande lägenheten i över två år. Det var dags, kan man säga. Jag älskar min familj men är notoriskt urusel på att hålla kontakt med dem, så att bara hänga några timmar och prata om ditten och datten var något av en lyx. Sedan gick vi och åt middag på restaurang med ett litet gäng vänner. Förmiddagen dessförinnan ägnades åt lite flängande och lite handlande och lite matlagande och lite balkongfixande, så jag stupade verkligen i säng på kvällen. Trött men så nöjd. Inte en lugn stund på hela dagen.

Jag fick påpekat för mig, av en vän som fyller på vintern, att det måste vara underbart att fylla år mitt i sommaren. Och ja, jo, jag ska ju inte sticka under stol med att det är härligt att kunna gå ut i sommarnatten och fira, den evinnerligen ljusa och varma. Visst, jag är lyckligt lottad på så vis och det vet jag ju om. Men jag dras alltjämt med känslan, trots att den bevisligen inte stämmer, att *alla* reser bort lagom till min födelsedag. Jag kan inte säga varifrån det kommer, men jag dras med den här oron att ingen ska ska vilja eller kunna komma, att alla ska ha något bättre för sig än fira med mig. Social angst? Samma angst som ofelbart visar sig dagen efter; sa jag något dumt/gjorde jag något dumt/går någon och väntar på att jag ska fatta hur mycket jag gjorde bort mig?

Den introverta sidan kan inte släppa att jag inte behärskar att umgås med mer än en eller kanske två åt gången egentligen. Jag har inte riktigt koll, jag riskerar att trampa snett, även om det såvitt jag vet oftast går bra så… Här behövs ingen alkohol för att jag ska undra och angsta dagen efter.

Nåväl, jag får räkna med att folk har guts nog att säga ifrån själva. Jag hade en superbra födelsedag hur som helst. Ingen åldersnoja så långt ögat nådde, ett gäng fina böcker (woot!) och ett par presentkort på SF-bokhandeln (woot!) i present. Kanske har jag dock nu gjort slut på en stor bit av umgåsarorken, dags att börja spara ihop till mer.

Flattr this