Vi firade fem år tillsammans igår, jag och älskade sambon. Fem år sedan jag frågade chans på honom, efter en av de tuffaste vintrar både han och jag genomlevt.

Fem år? Hur gick det här till?

Det känns inte som fem år. Det känns som… Nej, jag vet inte. Han är en stor och naturlig del av mitt liv, så naturlig att jag knappt kan minnas hur det var innan. Så naturlig att det inte känns som att någon tid alls har förflutit. Vi har det riktigt, riktigt bra ihop.

Jag tänker på tidigare förhållanden som inte alls var så friktionsfria och undrar hur jag stod ut. När man kan ha det så här bra, hur skulle jag kunna nöja mig med mindre? Självklart är jag också tacksam för de lärdomar jag fått, utan verktygen för att hantera dåliga situationer hade vi inte varit där vi är. Bara för att allting är så fantastiskt innebär det inte att det inte krävs arbete. All heder åt de som hittar kärleken i sandlådan och sedan håller ihop till livets slut, men jag är glad att jag tillåtits prova på och göra fel ett par gånger. Jag vet mitt värde nu. Jag vet vårt värde.

Så, vi firade igår. Och så hände det här.

Förlovningsringar

Nå, väl planerat förstås. Men, ja. Nu är vi förlovade. Häpp.

Andra gången för oss båda, det känns lite konstigt när jag tänker på att det är tio år sedan jag slog upp min första förlovning. Tio år! Det är ju jättekonstigt. Har jag gått utan ring på fingret så länge? Det känns helt naturligt och så otroligt välbekant att ha någonting där på det fingret, vilket gör det ännu märkligare.

Hursomhelst. Superglad, förstås! Jag vill visa hela världen, jag vill gå fram till främlingar och vifta med näven framför ögonen på dem och hojta ”Visst är den snygg!?”. Det ilar i magen när jag ser på honom och skymtar en glimt av guld på hans hand. Vi är världens bästa. Det var vi redan från början förstås, fortfarande lika mycket nu.

Flattr this