Among Others av Jo Walton

Jag brukar, åtminstone numera, göra en ansträngning för att läsa de böcker som vinner de stora priserna inom SF/F. Eller ja, det har väl inte gått sådär jättebra hittills men sedan jag återfick läslusten sneglar jag ändå på vinnarna av Hugon och Nebulan varje år. Baby steps.

Det var någonting med Among Others av Jo Walton häromåret däremot som bara… Nä, jag var inte det minsta sugen att plocka upp den. Alla, verkligen alla, som hade en åsikt om den tyckte att den var så bra så bra, men jag fylldes mest av en stor axelryckning inför den. Vet inte varför, omslaget eller beskrivningen är det inget fel på, att läsa om en ung kvinna som finner sin tillflykt i science fiction och fantasy låter ju som det kunde innehålla stora portioner igenkänning för mig. Dessutom med en nypa magi och älvor. Men. Näe. Meh.

Jag beslöt att låta den vara så länge.

I höstas eller vintras blev det känt att Jo Walton kommer som hedersgäst till Fantastika 2013 (Justja, har jag betalat medlemsavgiften än? Måste komma ihåg att kika på det…) och jag tog ytterligare en funderare kring Among Others. Den beskrivs på Fantastikas sida som ”delvis självbiografisk och beskriver hur man kommer in i fandom”. Huh, lät nästan som en annan bok än den jag hört om förr, men fortfarande hade jag en stor axelryckning i beredskap. Näh, inte intresserad. Folk runtomkring fortsatte att lovprisa den.

Nå väl, efter mycket om och men klev nätbokklubben The Sword & Laser upp och utmanade mig igen, Among Others valdes till månadens bok i juni. Det blev droppen på något vis. Jag köpte boken och när juni närmade sig så började jag läsa. Och jag läste. Och läste. Och läste ut den.

Visst, så fantastisk som alla säger att den är håller jag väl inte med om. Men det är en… vilsam bok. Behaglig att läsa. Inte alls så grå och tung som jag nog fått för mig. Det underlättar att ha lite hum om författare och böcker i genrerna för Walton slänger referenser till SF-klassiker omkring sig för glatta livet (och banne mig om jag inte fått en förnyad lust att ge mig på flera av böckerna hon nämner nu) men det är inte nödvändigt. Mori är femton år och är en förvånansvärt underhållande berättare. Jag gillar hennes röst skarpt, berättelsen har ett bra flyt trots att den är skriven i dagboksform. Jag tycker inte att någon av beskrivningarna av den riktigt passar, även om de inte är felaktiga i sig. Det är en svårdefinierad bok, kanske är det till och med en sån bok som bör plockas upp utan förhandskik och läst baksidestext. Det är en vilsam och behaglig bok. Skön. Jag är faktiskt riktigt glad att jag äntligen blev övertalad av omständigheterna att läsa den.

Något fint

Idag var dagen då Mackan Andersson blev officer i Frälsningsarmén. Jag, tillsammans med emma och Janne, var där.

En gudstjänst i Frälsningsarmén, liksom. Inte är det ofta en får tillfälle till sånt. Jag är ju grundmurad ateist (nå, större delen av tiden iallafall) vid det här laget så det var ett tag sen, men tillbringade en hel del tid vid dylika tillställningar i min barndom i både Pingstkyrkan och Svenska Kyrkan. Jag har inga som helst problem med att uppskatta det ceremoniella, känslan av tillhörighet bland de andra, av att här är det fullt med människor som är tillsammans med likasinnade och gör något som de finner oerhört värdefullt. Det gör inte så mycket att detta inte är min ”tribe”, bara känslan att sitta där och känna respekt för något som inte är mitt var nog.

Man får ju tid att fundera lite, när man sitter där på en gudstjänst som inte på något vis är till för en själv.

Det var en förvånansvärt röjig historia, bra fart i blåsorkestern och skämtades friskt från de som talade. Predikade. Inte riktigt vad jag hade väntat mig, men vad är väl ett besök i en helt främmande kyrka om inte ett tillfälle att få sina fördomar komma på skam?

Mackan framförde en solosång, fattade jag det rätt i att han faktiskt skrivit den själv eller hörde jag fel? Hur som helst, hjärtat svämmade över där och då och jag skäms inte ett dugg för att jag grät lite. Han är en person att vara mallig och stolt över, den där Mackan. Finaste Mackan, Frälsis kan vara väldigt glada som har honom.

Det blev lite långt, det var varmt och luften höll på att ta slut i lokalen en bra stund innan gudstjänsten gjorde det tyvärr. Well, det fick det vara värt.

Tack hördu Mackan, för att vi fick vara där och se dig upplyftas på det här viset. Önskar att jag hade haft utrymme att göra mer än krama om dig efteråt, men där var så många som ville lyckönska dig. Snyggt jobbat, nu har du bara resten kvar.

Flattr this

Silverdolken av Katharine Kerr

Det här är nostalgiläsning på hög nivå. Faktum är att jag inte kan tänka mig en renare form av nostalgi, inte för mig.

silverdolken

Jag minns inte när jag läste Silverdolken för första gången. Det är många år sedan nu, men de första kapitlen är så välbekanta att jag nästan kan dem utantill. Lite förvånande, det är nog allt en tretton-fjorton år sedan sist åtminstone? Få böcker har format mig så som hela den här serien. Min förkärlek för fantasylitteratur, mitt språk, min syn på livet, universum och allting. Jag kan inte nog understryka hur mycket jag älskade de här böckerna. Hur mycket jag älskar dem än idag.

Det slog mig att jag läst en hel del böcker som haft liknande inverkan på andra på sistone. A Wrinkle in Time önskar jag att någon hade haft vett att sätta i händerna på mig när jag var i slukaråldern, och nu senaste Dragonriders of Pern hade säkerligen gjort stort intryck på mig i tonåren. Men det gjorde de nu inte, och jag kom på att det jag verkligen ville läsa just nu var inte sånt som gjort intryck på andra utan det som faktiskt har en plats i mitt hjärta. Så, sagt och gjort. Omläsning it is.

Jag var lite nervös inför det, skulle serien hålla måttet eller skulle jag bli gruvligen besviken? Tanken har funnits hos mig ett tag nu. Jag hade inte behövt oroa mig, jag kan inte läsa om Jill och Cullyn och Nevyn med nya friska ögon. Det går inte. Jag ser nästan enbart historien som jag såg den då. Jill och Brangwen, Galrion och Nevyn, Blaen och Rhodry är som gamla vänner som jag inte träffat sedan tonåren. Allt är sig precis likt, så som det var.
Jag läser på svenska, på den tiden gjorde jag det och det är den utgåvan, från Bonnier Fantasy, som står i bokhyllan.
Men. Trots det. Det är ett vansinnigt knepigt språk, jag har aldrig sett originalet så kan inte säga om det bara är jag som tycker svenskan är helknasig eller om översättningen är kackig. Inte för att det förtar särskilt mycket av läsnöjet, det går en liten stund och sedan är jag förbi språket och är inne i boken, inne i berättelsen. Men ändå. Nån gång då och då slår det mig, vem i i hela friden tycker att någon uttrycker sig på det här viset? Lilltjejen på sju bast som bråkar med en jämnårig pojke, när de motvilligt sluter fred och han ber om ursäkt och de drar iväg för att leka så säger hon: ”Jag tackar dig.” Jo just, precis så pratar småtjejer. Japp. Högtravande är bara förnamnet. Vojne.

Och jo, jag ser precis hur den här boken har format mitt språk. Ehrm…

Jag ska fortsätta. Resten av serien står ju i hyllan, det är bara att plocka dem. Böckerna efter denna har jag inte läst lika många gånger, de allra sista som översattes vet jag knappt om jag öppnat på riktigt och sen kom det ett par till som bara finns på engelska. Ni anar inte vad jag ser fram emot det här.

Flattr this

Äntligen slut på lånejobb och så lite N.K. Jemisin

Till slut, så.

Det har varit ord att leva på sedan slutet på november. I jobbet, då. Till slut så blir det nog ordning på det här. Ord att säga till uppretade kunder i uppstarten när saker inte riktigt funkat som det gjort tidigare. Ord att säga till kollegor, till tröst när det inte kändes som att vi skulle orka, när det inte kändes som att vi skulle få ordning på någonting.

Ord att säga till mig själv. Till slut får jag komma hem till min ordinarie arbetsplats.

Tre månader har gått, lite drygt, och veckan som var kom jag hem igen. Till slut. Som jag har längtat.

Det är inte bara av lättja, även om jag gillar att ha färre arbetsuppgifter och färre ansvarsområden. Jag har känt mig som en såndär cirkusartist med snurrande tallrikar på pinnar. Jag har haft tusen och en tallrikar i luften, vant mig vid att springa runt och hålla koll på alltalltallt, vilket blev tydligt när jag kom tillbaka och fann mig sitta och hoppa i stolen av otålighet. Borde jag inte se till att alla tallrikarna snurrar på ordentligt? Jag tittade på min datorskärm, mitt enda arbetsredskap och insåg att nej, det behöver jag inte. Djupt andetag, tagga ner Hanna. Du är hemma nu.

Jag har tillbringat helgen med att klämma mig igenom The Kingdom of Gods, sista delen av The Inheritance Trilogy av N.K. Jemisin. Klämma verkligen, den har tagit mig en månad att komma igenom även med min nyfunna läslust. Jag vet inte vad det är, det har varit detsamma med alla tre delarna. Det är en välbyggd värld hon har skapat, helt igenom trovärdig, med starka och fascinerande karaktärer. Jag är helt betagen i Yeine, Oree och Sieh och de andra. Extra imponerad är jag av hur hon lätt och ledigt skapat starka kvinnokaraktärer i inte nödvändigtvis patriarkala samhällen, inte något jag är helt bortskämd med i fantasyträsket. Språket är fint, välmodulerat men inte svårtillgängligt. Och ändå, ändå vill det sig inte för mig. Som om Jemisin lyckas förmedla kärlek och intresse för karaktärerna, men inte för själva historien som utspelas. Mycket märkligt.

Men nu. Till slut så tog jag mig igenom sista boken. Vet inte om jag vågar rekommendera dem, men vill ändå gärna veta vad andra tycker om dem.

Vad ska jag läsa nu? Blundar och pekar och landar på A Wrinkle in Time av Madeleine L’Engle. Ännu en titel som legat i den-här-borde-du-ha-läst-för-länge-sen-skäms-du-inte-högen. Bildligt talat då, jag har den inte på papper utan köpte den som e-bok med några klick.

Ahh. Till slut, så.


Flattr this

Jag är en människa och ingen liten lort.

Om man läser pappersmedia (hej mamma! :)) är det säkert lätt att missa, men mina flöden har i stort inte handlat om annat det senaste dygnet.

En intresseorganisation skickar hotelsebrev ett politiskt parti.

Till vardags handlar mitt politiska engagemang inte om mer än att jag bor ihop med partisekreteraren, jag har lite skämtsamt gett mig själv titeln Partisekreterarens Omoraliska Stöd. Jag peppar och stöttar min sambo och jag donerar en liten slant varje månad, mer aktivist än så är jag inte.

Igår tog det hela en lite mer sinister vändning. Det är inte var dag man får ta ställning till vad vi skulle göra om en intresseorganisation bestämmer sig för att stämma oss tillbaka till stenåldern eller så. Att de antagligen skulle lyckas, alldeles oavsett att det partiet gör är fullt tillåtet och alldeles lagligt hör inte hit, gör det än mer allvarligt. Att ha laglig rätt betyder intet när upphovsrättsindustrin drar en till domstol, det har vi sett flera gånger. Jäviga domare och mutade poliser är vardagsmat, det är bara så det är.Förtroende för rättssystemet? Skulle inte tro det. Jag har sett hur det går till.

Antingen viker sig partistyrelsen för Rättighetsalliansens (ack, jag får sån lust att göra mig lustig över det där namnet) hotelser och får stå med hängande huvud i skam inför oss alla som litar till att de leder oss. Eller så ger de särintresset fingret, låter allting ha sin lagliga gång och får pisk för att de gör något alldeles lagligt och tillåtet. Kanske kommer jag i så fall i förlängningen drabbas av nämnda pisk. Kanske kommer det svida mer än jag någonsin kommer kunna återhämta mig från.

Andra säger det jag skulle vilja. Anna är verkligen en partiledare att hålla i när åskan går. Emma ryter ifrån som bara hon kan. Deeped går och blir pirat i rena ilskan.

Jag? Jag böjer ner huvudet mot vinden och hoppas att jag ska orka hålla emot så länge det behövs. Jag kan inte göra mycket, men det lilla jag kan det ska jag banne mig göra.


Flattr this

För att jag är bättre på att vara tyst

Alltså. Jag skulle ju vilja säga något. Lägga mig i den här debatten om ”näthat”, säga min mening.

Men det går inte. Jag får inte till det. Jag kikar in i mina flöden för att få inspiration och kanske hitta något att ta avstamp ifrån… och blir helt förlamad. Det där hatet i sig ser jag inte, följer inga sådana människor troligen, men jag ser reaktionerna på det. Och jag blir bara så less. Stänger ner igen, utan att ha sagt något. Det har hänt ett gäng gånger de senaste dagarna.

Tänker att det inte gör så mycket. Jag gillar ju att hellre vara tyst och iaktta och lyssna. Brukar mest känna mig dum efter att jag nån gång öppnat munnen.

Well. Nu känner jag mig dum redan innan. Dum för att jag inte hänger med, dum för att jag inte har exakt rätt ingång, exakt rätt åsiktsvinkling. Jag kan inte mäta mig med en enda av de mina i mitt flöde som nu med liv och lust deltar i debatten. I vissa fall förstår jag dem knappt, så vad skulle jag möjligen kunna bidra med? Ingenting alls. Så jag är tyst.

Tyst och dum.

Och nej. Jag vet att jag inte är dum. Jag vet det. Det är bara trist när en förväntar sig en smula validering och välkomnande från omvärlden och den inte ger en det.

Och det där hänger nog ihop på något vis med näthat-debatten, men jag är inte människa nog att formulera det.


Flattr this

Hundra dagar

Di pratar om att blogga hundra dagar i rad med början idag. För att få fart på bloggeriet, liksom. Bisonblog verkar vara initiativtagaren, och tydligen gjordes en liknande drive förra året. Massor med bloggar jag läser hakar på.

Ja, klart att jag blir sugen. Jag som gick från att blogga varje dag under några månader i höstas till nästan ingenting alls. Och inte verkar jag vara särskilt saknad heller. Kanske vore det här ett sätt att få fart på lusten?

Det tog mig inte alls särskilt långt stund att bestämma mig.

Nej.

Jag ska inte försöka blogga varje dag de närmsta hundra dagarna. Helt enkelt för att jag känner mig själv. Det kommer inte bli bra, inte för mig och inte just nu.

Det skulle vara jättekul att vara en sådan som kunde inspireras av ett sånt här påhitt och bara köra, men. Nej.

Tröttma, jobb, stress, böcker, mer stress, jobb, jobb jobb. Böckerna stressar inte, men jag vill ju läsa och sånt tar tid. Blogga tar också tid. Mer tid än vad man skulle kunna tro.

Jag finner till min förvåning att jag blivit den stabila pelaren på jobbet, den som alla håller i och lutar sig mot när det blåser. Och just nu blåser det. Jag känner mig inte som den stabila pelaren, jag är ju bara inlånad, ska bara vara där februari månad ut. Hur blev det såhär? Jag får uppskattning dock och sånt är ju alltid trevligt. Upptäcker också hur skönt det kan vara att stå bredvid när andra får drösvis med kritik, obehagligt egoistisk tanke men den finns där. Får frågan dagligen om jag inte ska stanna lite längre, men jag säger ståndaktigt nej. Jag längtar ”hem”. Längtar efter att det ska bli mars.


Flattr this

Sequence a Science Fiction Writer

Ni vet hur det ibland händer rätt awesome saker. Saker som innefattar, till exempel, ett behjärtansvärt ändamål som det samlas in pengar till. Och man skulle verkligen vilja vara med och bidra. Trots att man inte har en aning om vem den där Jay Lake är. För att det innefattar helt sjukt mycket awesome.

Men det är januari. Och man kanske la rätt mycket pengar på julklappar och resor i december. Och man kanske redan ligger rätt mycket back den här månaden. Och man kanske svär lite över det mest hela tiden och väntar på att det ska bli februari.

Då kan det vara rätt lugnande att det ändå är trettiofyra dagar kvar att samla in pengar till det där awesome och behjärtansvärda.

Kan vara. Just sayin’.


Flattr this

Årsmeme 2012

Det är den där tiden på året igen. Här är en meme som jag har gjort de senaste åren och jag gör den nu igen. Förra årets finns här, om man är nyfiken. Som vanligt, frågorna på engelska men mina svar på svenska.

1. What did you do in 2012 that you’d never done before?

Jag gick på teater i Uppsala.
Jag köpte e-böcker. (Möjligen hör det till förra året, menvaffan.)
Jag har firat Alla Hjärtans Dag med att se filmen Predator.
Jag var på söndagsbrunch på Clarion Hotel.
Jag fixade ögonbryn och fransar på salong.
Jag gjorde fiskpedikyr.
Jag köpte diskmaskin.
Jag har varit på hotellkongress.
Jag har varit på en gruppintervju för ett jobb.

2. Did you keep your new year’s resolutions, and will you make more for next year?

Jag lovade ingenting men ville få läsa och skriva mer, och tänka mer på mat och träning och hälsa. Jag har tränat en del och ätit LCHF under större delen av året, så det får sägas vara lyckat. Jag har bloggat en hel del men inte skrivit så mycket annat. Däremot har läsandet skjutit i taket och det är jag mycket glad över.
Till nästa år tänker jag bara säga att jag vill läsa ännu mer, eller åtminstone lika mycket som i år. Inga löften.

3. Did anyone close to you give birth?

Nej, inga födslar i min närhet.

4. Did anyone close to you die?

Nej.

5. What countries did you visit?

Jag var på semester i Spanien.

6. What would you like to have in 2013 that you lacked in 2012?

Mer tid. Mer tid att bara vara och reflektera.

7. What date from 2012 will remain etched upon your memory, and why?

Ptjaa, jag vet inte. Sextonde januari kanske, när jag kom tillbaka till gamla jobbet? Eller tredje december som var första dagen på lånejobbet.

8. What was your biggest achievement of the year?

Jag vågade tacka ja till lånejobbet trots alla otäckheter som det rörde upp för mig. Jobb-jag rockar. Hårt.

9. What was your biggest failure?

Jag bröt min NaNo-streak och skrev inte i år, men jag har inte särskilt dåligt samvete för det. Det fanns Anledningar.

10. Did you suffer illness or injury?

Jag hade problem med klåda i hårbotten under stora delar av året. Överjävligt.

11. What was the best thing you bought?

Diskmaskinen.

12. Whose behaviour merited celebration?

Janne. ♥ Han är fantastisk.

13. Whose behaviour made you appalled and depressed?

En nu före detta vän som bestämde sig för att hysa agg mot mig. Väldigt trist och jag önskar att vi gjort saker annorlunda men nu är det som det är.

14. Where did most of your money go?

Hyra och mat.

15. What did you get really, really, really excited about?

Inte direkt really, really, really excited, men jag läste ett gäng riktigt bra böcker under året.

16. What song will always remind you of 2012?

Urgh, säkert den där Call me maybe. Den har tamefan varit överallt.

17. Compared to this time last year, are you:
a) Happier or sadder? Gladare.
b) Thinner or fatter? Klart smalare.
c) Richer or poorer? Rikare.

18. What do you wish you’d done more of?

Läst.

19. What do you wish you’d done less of?

Angstat över vad folk tycker och tror.

20. How will you be spending Christmas?

På hotell i Vadstena i bästa tänkbara sällskap.

21. How will you be spending New Years?

I lugn och ro. Har ingen lust med nyårsgalaglitter och eftersom jag är vuxen kan jag välja själv.

22. Did you fall in love in 2012?

Nej, inga nya kärlekar i år.

23. How many one-night stands?

Inte ett enda. Ingen lust för sånt helt enkelt, fullständigt ointresserad.

24. What was your favourite TV program?

Hmm. Game of Thrones? Person of Interest?

25. Do you hate anyone now that you didn’t hate this time last year?

Ingen har förtjänat så starkt engagemang men jag är rätt trött på en eller ett par personer.

26. What was the best book you read?

Fledgling av Octavia Butler. Ljuvlig bok.

27. What was your greatest musical discovery?

Jag har faktiskt en i år! Bandet Ludo spelar helknasig men väldigt sympatisk… eh, rock? Tror jag?

28. What did you want and get?

Jag ville ha mer lugn och ro och det fick jag. Jag ville ha en diskmaskin och det fick jag också.

29. What was your favourite film of this year?

Jag har sett så lite film i år att det är rent löjligt. Dark Knight Rises var inte så pjåkig. Hobbiten var inte så illa som jag befarat.

30. What did you do on your birthday, and how old were you?

Jag fyllde trettiofyra och som vanligt gick jag ut på restaurang med rara vänner och åt och drack gott.

31. What one thing would have made your year immeasurably more satisfying?

Om jag haft en klon som kunnat gå och arbeta istället för mig så jag kunde sitta hemma i soffan och läsa.

32. How would you describe your personal fashion concept in 2012?

Svart och bekvämt, som alltid. De senaste veckorna har jag dock sportat arbetskläder som varken är svarta eller bekväma, bleh.

33. What kept you sane?

Janne.

34. Which celebrity/public figure did you fancy the most?

Ingen speciell sådär… Wil Wheaton kanske?

35. What political issue stirred you the most?

Jag har lackat rätt ordentligt på upphovsrättsindustrin i år, nu när jag börjat köpa fler och fler e-böcker.

36. Who did you miss?

Vänner, flera stycken.

37. Who was the best new person you met?

Jag har träffat en hel del folk på nya jobbet. Min teamleader är en raring.

38. Tell us a valuable life lesson you learned in 2012.

Att jag får vara som jag är. Faktiskt. Den tål att lära sig flera gånger, har jag märkt.

39. Quote a song lyric that sums up your year.

Nej jag gör ju inte sångtexter på det sättet, men eftersom jag nämnt Ludo härovanför så kan jag ju dela med mig av en text som hängt med i huvudet i år:

Love me cancerously, like a salt-sore soaked in the sea.
”High maintenance” means your a gluttonous queen,
narcissistic and mean.
Kill me romantically, fill my soul with vomit
then ask me for a piece of gum.
Bitter and dumb, you’re my sugarplum
you’re awful, I love you…


Flattr this