Så är en veckas semester ute i spenaten strax till ända. En hel vecka med familjehäng, det var länge sen. Det kändes välbehövligt, speciellt med tanke på att det härjar en och annan sjukdom, att få umgås lite men nu är jag nästan redo att åka hem till stan igen.

Det har varit lite som det brukar, min mamma klarar inte av att inte bjuda på en massa nommig mat och jag klarar inte av att låta bli att äta den. Den samtidigt påhälsande mostern kommenterade dagligen under veckan hur gott allting var, hur lyxigt det var att sätta sig vid dukat bord utan att ha bidragit särskilt mycket. Min mamma regerar i köket, har alltid gjort. Som jag brukar säga när jag kommer hem: Det är schysst service på den här syltan. Att ställa sig på vågen om någon dag eller två kommer bli traumatiskt. Man hinner ju heller aldrig bli hungrig, om man är van vid två mål mat om dagen och plötsligt vankas det frukost, förmiddagskaffe, lunch, efterrätt, fika och så kvällsmål. Håhåjaja.

Utsikt från torpet

Jag har lyssnat till skogens sus, klappat på katten när han tagit sig tid, promenerat och ätit en helsikes massa god mat. Suckat och stönat över familjens, mest pappas, dåliga humor. Pratat strunt och viktigheter med bästa systern. Väldigt sporadisk internettillgång. Haft det oförtjänt bra, helt enkelt. Som vanligt här ute.

Curse of Chalion tog såklart längre tid än jag tänkt att komma igenom men nu är jag en bra bit in i City of Bones. Tur det, för på onsdag ska den lämnas tillbaka till bibblan igen. Måtte jag hinna.
Hm, om en kanske skulle lägga en reservation på andra boken också, nu när jag ändå håller på. Överlag är jag rätt mycket sämre på att fortsätta läsa serier jämfört med att påbörja dem, borde göra något åt det.

Flattr this