Man kommer hem från jobbet och är helt slut. Ni vet hur det är. Det finns inte energi nog att göra annat än kollapsa i soffan och några timmar senare släpa sig i säng. Att jobba på romanen känns helt oöverstigligt.

Jag hade ett par dagar i veckan då det inte blev mer än ett par hundra ord. Jag har egentligen inte råd med sådana dagar, men orkade bara inte. Känslan av att mina fyra olika trådar i historien nu aldrig någonsin kommer gå att få ihop till något sammanhängande gör säkert sitt till. Varför gör jag det här, när det ändå bara kommer bli femtiotusen ord av skräp? Varför satsar jag all ledig tid i en månad, varför plågar jag mig själv?

Så blir det då lördag. Jag ligger nästan femtusen ord efter och det känns oöverstigligt. Men helgen är helt vikt åt skrivande och jag har sovit tio timmar. Inga ursäkter, rumpan på stolen och fingrarna på tangenterna.

Och så plötsligt händer något.

I huvudet, jag kan knappast ta äran för det, det bara händer. Jag ser en öppning, medan jag skriver öppnar sig en möjlig lösning på min hopplösa plot. Jag hinner inte mer än skriva två meningar innan känslan är borta igen, men den var där. Jag såg det, om så bara för någon minut.

Så jag fortsätter. Skriver nästa mening, och meningen efter det. Det är allt jag kan göra just nu, hitta på nästa ord, och nästa.

 

You write. That’s the hard bit that nobody sees. You write on the good days and you write on the lousy days. Like a shark, you have to keep moving forward or you die. Writing may or may not be your salvation; it might or might not be your destiny. But that does not matter. What matters right now are the words, one after another. Find the next word. Write it down. Repeat. Repeat. Repeat.