Jag brukar, åtminstone numera, göra en ansträngning för att läsa de böcker som vinner de stora priserna inom SF/F. Eller ja, det har väl inte gått sådär jättebra hittills men sedan jag återfick läslusten sneglar jag ändå på vinnarna av Hugon och Nebulan varje år. Baby steps.

Det var någonting med Among Others av Jo Walton häromåret däremot som bara… Nä, jag var inte det minsta sugen att plocka upp den. Alla, verkligen alla, som hade en åsikt om den tyckte att den var så bra så bra, men jag fylldes mest av en stor axelryckning inför den. Vet inte varför, omslaget eller beskrivningen är det inget fel på, att läsa om en ung kvinna som finner sin tillflykt i science fiction och fantasy låter ju som det kunde innehålla stora portioner igenkänning för mig. Dessutom med en nypa magi och älvor. Men. Näe. Meh.

Jag beslöt att låta den vara så länge.

I höstas eller vintras blev det känt att Jo Walton kommer som hedersgäst till Fantastika 2013 (Justja, har jag betalat medlemsavgiften än? Måste komma ihåg att kika på det…) och jag tog ytterligare en funderare kring Among Others. Den beskrivs på Fantastikas sida som ”delvis självbiografisk och beskriver hur man kommer in i fandom”. Huh, lät nästan som en annan bok än den jag hört om förr, men fortfarande hade jag en stor axelryckning i beredskap. Näh, inte intresserad. Folk runtomkring fortsatte att lovprisa den.

Nå väl, efter mycket om och men klev nätbokklubben The Sword & Laser upp och utmanade mig igen, Among Others valdes till månadens bok i juni. Det blev droppen på något vis. Jag köpte boken och när juni närmade sig så började jag läsa. Och jag läste. Och läste. Och läste ut den.

Visst, så fantastisk som alla säger att den är håller jag väl inte med om. Men det är en… vilsam bok. Behaglig att läsa. Inte alls så grå och tung som jag nog fått för mig. Det underlättar att ha lite hum om författare och böcker i genrerna för Walton slänger referenser till SF-klassiker omkring sig för glatta livet (och banne mig om jag inte fått en förnyad lust att ge mig på flera av böckerna hon nämner nu) men det är inte nödvändigt. Mori är femton år och är en förvånansvärt underhållande berättare. Jag gillar hennes röst skarpt, berättelsen har ett bra flyt trots att den är skriven i dagboksform. Jag tycker inte att någon av beskrivningarna av den riktigt passar, även om de inte är felaktiga i sig. Det är en svårdefinierad bok, kanske är det till och med en sån bok som bör plockas upp utan förhandskik och läst baksidestext. Det är en vilsam och behaglig bok. Skön. Jag är faktiskt riktigt glad att jag äntligen blev övertalad av omständigheterna att läsa den.

Advertisements