Idag var dagen då Mackan Andersson blev officer i Frälsningsarmén. Jag, tillsammans med emma och Janne, var där.

En gudstjänst i Frälsningsarmén, liksom. Inte är det ofta en får tillfälle till sånt. Jag är ju grundmurad ateist (nå, större delen av tiden iallafall) vid det här laget så det var ett tag sen, men tillbringade en hel del tid vid dylika tillställningar i min barndom i både Pingstkyrkan och Svenska Kyrkan. Jag har inga som helst problem med att uppskatta det ceremoniella, känslan av tillhörighet bland de andra, av att här är det fullt med människor som är tillsammans med likasinnade och gör något som de finner oerhört värdefullt. Det gör inte så mycket att detta inte är min ”tribe”, bara känslan att sitta där och känna respekt för något som inte är mitt var nog.

Man får ju tid att fundera lite, när man sitter där på en gudstjänst som inte på något vis är till för en själv.

Det var en förvånansvärt röjig historia, bra fart i blåsorkestern och skämtades friskt från de som talade. Predikade. Inte riktigt vad jag hade väntat mig, men vad är väl ett besök i en helt främmande kyrka om inte ett tillfälle att få sina fördomar komma på skam?

Mackan framförde en solosång, fattade jag det rätt i att han faktiskt skrivit den själv eller hörde jag fel? Hur som helst, hjärtat svämmade över där och då och jag skäms inte ett dugg för att jag grät lite. Han är en person att vara mallig och stolt över, den där Mackan. Finaste Mackan, Frälsis kan vara väldigt glada som har honom.

Det blev lite långt, det var varmt och luften höll på att ta slut i lokalen en bra stund innan gudstjänsten gjorde det tyvärr. Well, det fick det vara värt.

Tack hördu Mackan, för att vi fick vara där och se dig upplyftas på det här viset. Önskar att jag hade haft utrymme att göra mer än krama om dig efteråt, men där var så många som ville lyckönska dig. Snyggt jobbat, nu har du bara resten kvar.

Flattr this