Det här är nostalgiläsning på hög nivå. Faktum är att jag inte kan tänka mig en renare form av nostalgi, inte för mig.

silverdolken

Jag minns inte när jag läste Silverdolken för första gången. Det är många år sedan nu, men de första kapitlen är så välbekanta att jag nästan kan dem utantill. Lite förvånande, det är nog allt en tretton-fjorton år sedan sist åtminstone? Få böcker har format mig så som hela den här serien. Min förkärlek för fantasylitteratur, mitt språk, min syn på livet, universum och allting. Jag kan inte nog understryka hur mycket jag älskade de här böckerna. Hur mycket jag älskar dem än idag.

Det slog mig att jag läst en hel del böcker som haft liknande inverkan på andra på sistone. A Wrinkle in Time önskar jag att någon hade haft vett att sätta i händerna på mig när jag var i slukaråldern, och nu senaste Dragonriders of Pern hade säkerligen gjort stort intryck på mig i tonåren. Men det gjorde de nu inte, och jag kom på att det jag verkligen ville läsa just nu var inte sånt som gjort intryck på andra utan det som faktiskt har en plats i mitt hjärta. Så, sagt och gjort. Omläsning it is.

Jag var lite nervös inför det, skulle serien hålla måttet eller skulle jag bli gruvligen besviken? Tanken har funnits hos mig ett tag nu. Jag hade inte behövt oroa mig, jag kan inte läsa om Jill och Cullyn och Nevyn med nya friska ögon. Det går inte. Jag ser nästan enbart historien som jag såg den då. Jill och Brangwen, Galrion och Nevyn, Blaen och Rhodry är som gamla vänner som jag inte träffat sedan tonåren. Allt är sig precis likt, så som det var.
Jag läser på svenska, på den tiden gjorde jag det och det är den utgåvan, från Bonnier Fantasy, som står i bokhyllan.
Men. Trots det. Det är ett vansinnigt knepigt språk, jag har aldrig sett originalet så kan inte säga om det bara är jag som tycker svenskan är helknasig eller om översättningen är kackig. Inte för att det förtar särskilt mycket av läsnöjet, det går en liten stund och sedan är jag förbi språket och är inne i boken, inne i berättelsen. Men ändå. Nån gång då och då slår det mig, vem i i hela friden tycker att någon uttrycker sig på det här viset? Lilltjejen på sju bast som bråkar med en jämnårig pojke, när de motvilligt sluter fred och han ber om ursäkt och de drar iväg för att leka så säger hon: ”Jag tackar dig.” Jo just, precis så pratar småtjejer. Japp. Högtravande är bara förnamnet. Vojne.

Och jo, jag ser precis hur den här boken har format mitt språk. Ehrm…

Jag ska fortsätta. Resten av serien står ju i hyllan, det är bara att plocka dem. Böckerna efter denna har jag inte läst lika många gånger, de allra sista som översattes vet jag knappt om jag öppnat på riktigt och sen kom det ett par till som bara finns på engelska. Ni anar inte vad jag ser fram emot det här.

Flattr this