Om man läser pappersmedia (hej mamma! :)) är det säkert lätt att missa, men mina flöden har i stort inte handlat om annat det senaste dygnet.

En intresseorganisation skickar hotelsebrev ett politiskt parti.

Till vardags handlar mitt politiska engagemang inte om mer än att jag bor ihop med partisekreteraren, jag har lite skämtsamt gett mig själv titeln Partisekreterarens Omoraliska Stöd. Jag peppar och stöttar min sambo och jag donerar en liten slant varje månad, mer aktivist än så är jag inte.

Igår tog det hela en lite mer sinister vändning. Det är inte var dag man får ta ställning till vad vi skulle göra om en intresseorganisation bestämmer sig för att stämma oss tillbaka till stenåldern eller så. Att de antagligen skulle lyckas, alldeles oavsett att det partiet gör är fullt tillåtet och alldeles lagligt hör inte hit, gör det än mer allvarligt. Att ha laglig rätt betyder intet när upphovsrättsindustrin drar en till domstol, det har vi sett flera gånger. Jäviga domare och mutade poliser är vardagsmat, det är bara så det är.Förtroende för rättssystemet? Skulle inte tro det. Jag har sett hur det går till.

Antingen viker sig partistyrelsen för Rättighetsalliansens (ack, jag får sån lust att göra mig lustig över det där namnet) hotelser och får stå med hängande huvud i skam inför oss alla som litar till att de leder oss. Eller så ger de särintresset fingret, låter allting ha sin lagliga gång och får pisk för att de gör något alldeles lagligt och tillåtet. Kanske kommer jag i så fall i förlängningen drabbas av nämnda pisk. Kanske kommer det svida mer än jag någonsin kommer kunna återhämta mig från.

Andra säger det jag skulle vilja. Anna är verkligen en partiledare att hålla i när åskan går. Emma ryter ifrån som bara hon kan. Deeped går och blir pirat i rena ilskan.

Jag? Jag böjer ner huvudet mot vinden och hoppas att jag ska orka hålla emot så länge det behövs. Jag kan inte göra mycket, men det lilla jag kan det ska jag banne mig göra.


Flattr this