Di pratar om att blogga hundra dagar i rad med början idag. För att få fart på bloggeriet, liksom. Bisonblog verkar vara initiativtagaren, och tydligen gjordes en liknande drive förra året. Massor med bloggar jag läser hakar på.

Ja, klart att jag blir sugen. Jag som gick från att blogga varje dag under några månader i höstas till nästan ingenting alls. Och inte verkar jag vara särskilt saknad heller. Kanske vore det här ett sätt att få fart på lusten?

Det tog mig inte alls särskilt långt stund att bestämma mig.

Nej.

Jag ska inte försöka blogga varje dag de närmsta hundra dagarna. Helt enkelt för att jag känner mig själv. Det kommer inte bli bra, inte för mig och inte just nu.

Det skulle vara jättekul att vara en sådan som kunde inspireras av ett sånt här påhitt och bara köra, men. Nej.

Tröttma, jobb, stress, böcker, mer stress, jobb, jobb jobb. Böckerna stressar inte, men jag vill ju läsa och sånt tar tid. Blogga tar också tid. Mer tid än vad man skulle kunna tro.

Jag finner till min förvåning att jag blivit den stabila pelaren på jobbet, den som alla håller i och lutar sig mot när det blåser. Och just nu blåser det. Jag känner mig inte som den stabila pelaren, jag är ju bara inlånad, ska bara vara där februari månad ut. Hur blev det såhär? Jag får uppskattning dock och sånt är ju alltid trevligt. Upptäcker också hur skönt det kan vara att stå bredvid när andra får drösvis med kritik, obehagligt egoistisk tanke men den finns där. Får frågan dagligen om jag inte ska stanna lite längre, men jag säger ståndaktigt nej. Jag längtar ”hem”. Längtar efter att det ska bli mars.


Flattr this