Det här blev en intressant måndag.

Först när det händer nära inpå, inte i den närmsta vänkretsen eller så men tillräckligt nära, som man inser vilken jävla kraft det kan finnas i att komma ut som homosexuell.

Ett kort mail, en berättelse om ett liv där allt vad kärleksrelationer heter satts på paus, på vänt. Av rädsla för så mycket, sjukdom och omgivningens fördömanden. Några rader text och jag sitter här och kämpar mot gråten. Äldre än jag. Tänker på mina egna relationer som jag haft genom åren och kan inte ens föreställa mig var jag skulle ha varit utan dem. Vill inte byta bort en minut, och här en människa som av flera anledningar känt sig tvingad. Fram tills nu.

Jag är så arg och så ledsen att jag skakar. Hur vågar människor vara så jävliga mot en annan? Det krävs så lite. Hur vågar människor sätta sig till döms över en annan och så totalt förlama och förgöra? Med vilken jävla rätt?

Det kommer sig av den där TV-serien som gått nyss förstås, skriven av Jonas Gardell. Jag har inte sett den men börjar allt känna att jag borde. Så mycket kraft det verkar ligga i den. Fy satan.

Jag hoppas att fler mail av sorten jag fick idag kommer skrivas den närmsta tiden. Jag hoppas.


Flattr this