Jag verkar inte kunna släppa den där avsnäsningen jag fick igår. Har funderat en del på hur det kan vara, hur folk är och hur man ser på saker och ting.
För, jag menar. Alla kan vi ju ha taggarna utåt då och då, tända till när någon säger något. Det rinner över och man behöver avreagera sig. Ibland får rätt person utstå det, ibland någon helt oskyldig. Det händer.
Men jag funderar på de här som känner att de måste ha taggarna utåt, så gott som jämt. Som anser att om de inte gör det så blir de överkörda, som ser det som en självklarhet, det bästa sättet att se på livet och verkligheten och folk i allmänhet.
Ja, det hänger förstås ihop med att jag jobbar med service. Man råkar ju på dem då och då, de där som tror att man måste bråka för att få bra service. När det i själva verket är tvärtom. En ansträngning att vara vänlig kan få mig att gå nääästan hur långt som helst för att hjälpa, för en otrevlig ton gör jag enbart the bare minimum.
Hm. Jag har nog blivit extra känslig för det där med en trevlig ton. Kanske inte har bara med yrket att göra. Hej tant!
Och går det längre än så, börjar det sväras och slängas tillmälen på mig så lägger jag på luren. Tack och lov att jag jobbar med telefon… Jag har alls ingenting emot svordomar privat, hell no, men i jobbet så svär du inte åt mig för då åker du ut och får återkomma när du lärt dig att bete dig. Punkt.
Japp. Hej tant.
Jag inbillar mig att det inte är enbart mitt eget fel att jag blivit som jag är. Och säkert kan inte de med taggarna utåt rå för att de är som de är. Alla formas vi av ens erfarenheter. Så jag borde kanske bara släppa det där, den snäsiga kommentaren. Vi förstod inte varandra och kunde alltså inte prata med varandra. Så enkelt som så.
Men visst är det fascinerande?
