Jag försöker lyssna på Amanda Palmers nya, i väntan på att den ska dyka upp i brevlådan. Den fysiska varianten, alltså, den väntar jag fortfarande på trots att den ska ha skickats för nästan tre veckor sen. Hm, kanske börjar bli dags att kika närmare på det där.
Nå, men jag lyssnar på skivan medan jag väntar på skivan. Förstås. För att det här är framtiden, och det tar inte tre veckor för en länk att mailas till min epost och det tar inte tre veckor för mig att ladda ner albumet.

Jag har lite problem med att lyssna på Amanda Palmers musik. Det tar lite tid för mig att faktiskt tycka att den är… bra. Visst, somliga låtar är fantastiska och bara sätter sig. Som till exempel Want it back som är helt brijant, och jag skulle kunna sitta och glo på den där videon hur många gånger som helst. Maj gådd.

Men de allra flesta spåren på nya plattan har jag svårt att ta till mig. Jag lyssnar en gång och tycker mest att det är skramligt och jobbigt. Jag lyssnar en gång till och tycker att det är minst lika skramligt. En gång till, tar fram texten och försöker förstå den. Sover på saken, jobbar en vecka, kommer tillbaka och lyssnar igen och nu börjar vi kunna snacka…

Jag är inte van vid musik. Jag är inte van vid musik som inte är your average radioskval (och ingen kan anklaga mig för att lyssna på radioskval nuförtin). Samtidigt skulle jag inte kalla Amanda Palmer otillgänglig, inte i någon aspekt alls faktiskt.

Jag backade hennes kickstarter-kampanj i våras för att jag abslout måste vara med och stödja hennes syn på hur musik och karriär kan göras. Musiken och hela paketet som kom med det är inte så viktigt för mig, men jag finner att den kryper under huden på mig ju mer jag lyssnar. Ju mer tid jag lägger på den desto mer belönar den mig.

Märkligt hur det funkar, det där.


Flattr this

Annonser