Jag har nått en milstolpe. Inte en särskilt stor milstolpe, men en liten en. En viktig.

Ni vet hur jag började äta LCHF här i våras? (Ja, hur skulle någon ha kunnat undvika det som jag tjattrar om det…) Hursomhelst. Det som hände i våras var att jag ställde mig på vågen, och det som visade sig där var det som fick mig att på allvar klura på vad jag stoppar i mig. Trots en massa tidigare försök så var det den här gången någonting som lossnade, en pollett som trillade ner, jag förstod plötsligt saker om mat och näring som jag över huvud taget inte greppat förut. Alltså, det är fortfarande mycket som jag inte begriper eller ens har en aning om, men en liten förståelse har jag. Jag gjorde ett allvarligt försök att äta LCHF. Igen. Tredje gången? Fjärde? Nå, någonting blev annorlunda den här gången, jag tror att det var den där siffran på vågen som gjorde skillnaden.

Jag började gå ner i vikt.

Det har aldrig hänt förr. Spelar ingen roll om jag har svält mig och tränat eller ätit bara lagom lite eller hur jag än har krumbuktat mig. Vikten har långsamt långsamt krupit uppåt. Men nu, jag gick ner!

Nå.

Det blev sommar och jag tog paus under semestern. Åt gott och drack gott och kort sagt stoppade i mig allt vad jag hade lust till. Hade gått ner ungefär ett kilo i veckan dittills och under semestern gick jag upp i princip alltihop igen. Jag var inte särskilt orolig. Med rutinerna efter semestern satte jag igång igen. Det gick långsammare, men jag gick ändå ner. Efter ett tag hamnade jag på en platå och låg i princip still i tre veckor, började vänja mig vid tanken på att det här var det och att det inte skulle hända något mer. Så tog jag plötsligt ett skutt några kilo ner till, och låg sen stilla igen.
I helgen kom ett litet ytterligare skutt.

Och nu. Sedan den där vägningen i våras när allt vände. Sedan dess har jag gått ner tio kilo.

Tio kilo! Herrejösses liksom! Det gick ju ganska lätt, men det låter så mycket. Tio kilo. Och på vad, lågkolhydratkost och en och annan symbolisk långpromenad. (Jag borde verkligen gå ut och gå oftare.) Jag ska välan ner lite till är planen, men jag har inte bråttom. Fem kilo, kanske tio, om det går. Eller så inte, att kunna hålla vikten är ju en minst lika viktig detalj. Vi får se. Ingen panik. Jag trivs i min kropp och jag har hejdat den evinnerliga uppgången, det var det viktiga.

Nu börjar jag nästan känna att det kunde vara intressant att se vad som går att göra med min kropp om jag började träna… Nästan. Jag är *inte* där än.


Flattr this