Det här med passiv-aggressivt beteende har jag haft anledning att fundera lite över på sistone. Det är tack och lov inte så många i min närhet som hänfaller åt det, men de som gör det har en tendens att, ska vi säga, märkas. Jag har klurat en del på både dem och deras beteende. Vet inte om jag har kommit fram till särskilt mycket, så när jag säger klurat så menar jag irriterat mig på, men jag vill ventilera lite.
Låt mig vara fullständigt övertydlig: Jag hatar passivt aggressivt beteende.
I de fall jag tänker på nu är det ofta tjejer som verkar fiska efter bekräftelse. Snarare mer aggressivt än passivt. Bekräftelse på att de duger, att de är tillräckligt snygga, tillräckligt smarta, tillräckligt unga. Och det kan man ju behöva, herregud vem gör inte det? Jag vill absolut få veta att jag duger, helst så ofta som möjligt.
Men sättet de gör det på. Och att det liksom aldrig verkar vara nog. Det känns bara oärligt och otrevligt och girigt och fruktansvärt, fruktansvärt barnsligt.
Till exempel, om någon som är flera år yngre än jag klagar för mig på att hen är så gammal, att vederbörandes liv ju i princip är över. Tja, jag kan ju inte låta bli att tycka att det är lite smått okänsligt sagt, sådär i allmänhet. Inte för att jag går omkring med så mycket åldersnoja, men vad är det tänkt att jag ska svara egentligen? Japp, ditt liv är slut. Se bara på mig?
Eller en tjej som väger tjugofem kilo mindre än jag, som gnäller över att hon är så fet och över hur äcklig hon är. Um, jomentackdå?
Självklart gör jag vad jag kan om det är en vän som behöver stöd. Men. Den här fullständiga nonchalansen, att man är så insyltad i sitt eget navelludd att man inte reflekterar alls över vad man säger eller hur det kommer att låta för omgivningen.
Och sen då, säg att jag sväljer förtreten (eller för den delen påpekar att jag tar illa vid mig) och försäkrar att hen är jättesnygg och intelligent eller vad det nu kan vara. Tro för all del inte att det spelar någon roll. Ge det några dagar så är det samma visa igen. Och igen. Och igen.
Jag menar inte att man måste bli omvänd och få supersjälvförtroende på en kvart. Men kom igen. Se åtminstone att det är ett passivt aggressivt beteende. Se att det ligger hos en själv och inte hos omgivningen. Försök åtminstone att kommunicera ärligt och öppet.
Och någonstans här brukar jag stanna upp och se mig ängsligt över axeln. Är jag likadan? Är det för att jag själv är ett sånt passivt aggressivt monster som jag har så svårt för när andra är det? Om jag är det så hoppas jag verkligen att någon tar mig i örat och säger till på skarpen. Jag hoppas att jag omger mig med människor som klarar av att göra det.
Jag försöker vara ärlig. Jag vill vara rak.
Well. Jag är långt ifrån så bra på det som jag ibland kan inbilla mig, se bara på den nyligen havererade vänskapen med just en sådan här person. Jag klöddade till det, men varje försök att beskriva händelserna landar i att hon gjorde minsann si och hon gjorde faktiskt så. Jag vet att vi båda gjorde saker fel, men det har gått så mycket prestige i det att jag inte tror att vi kan mötas. Jag vet inte ens hur jag skulle börja lappa, och jag skäms över tanken att jag inte orkar och inte vill. Skäms också över övertygelsen att jag i så fall skulle få dra största lasset.
Så jag sitter kvar på min höga häst. Antar att det är det det är. Jobbar vidare med de som jag upplever är villiga att jobba med mig. Kommunikation är fan svårt. Att ramla ner i passivt aggressivt beteende är säkert hur lätt som helst när känslorna är lite illa tilltygade. Det betyder inte att det är rätt, och det betyder inte att det är ett bra sätt att kommunicera.
