Alltså. Nån gång skulle det ju vara trevligt att träffa en författare och inte känna att jag gjort bort mig. Än har den dagen inte inträffat.

Jag hade tid för mina naglar igår kväll, och det föll sig så att när jag var klar hos Jane så hade författarsamtalet mellan Sara Bergmark Elfgren och Nene Ormes precis dragit igång borta på PUNKTMedis. Jag gick dit.

Så sent som i söndags bröt jag läsartorkan som jag traskat runt i de senaste veckorna, och jag gjorde det med just Nenes Udda Verklighet, så det kändes väldigt passande att gå och lyssna på henne bli intervjuad. Mycket intressant och givande var det. Efteråt fanns också lite utrymme för att komma fram och byta några ord med de båda.

Jag hade visserligen med mig Udda Verklighet i handväskan men den är ju bara i e-boksformat på Kindlen. Hm. Hur lösa det här nu då? Jag var hur som helst inte säker på att det var läge att be om en autograf.

Well, jag är inte så mycket för autografer och sånt ändå. Att ha en skribblad kråka kan aldrig slå själva ögonblicket man står framför författaren eller artisten eller vem det nu må vara. Och jag tänker inte börja låta folk klottra på min Kindle, no way.
Jag kom på den perfekta lösningen. Åtminstone funkar den perfekt för mig.

Efteråt tog jag mod till mig och gick fram. Lyckades fånga Nenes blick vid ett tillfälle. Jag hade plockat upp Kindlen och höll den mot bröstet. Mumlade något om att jag inte äger hennes böcker i fysisk form men… Så sträckte jag fram min läsplatta och frågade ”Handpåläggning?”

Såklart gjorde hon mig till lags. Hon skrattade, jag skrattade. Perfekt! Det tar ingen tid alls, blir en kul liten anekdot och jag har ändå fått några sekunder av uppmärksamhet.

Så det gick ju i och för sig rätt bra. Värre var det med stackars Sara som jag vid ett tillfälle för jääättelänge sedan i en kommentar på hennes blogg har jag för mig lovade att inte fega ur utan faktiskt hälsa på henne nästa gång vi sågs. Tja, jag lyckades förstås få henne att tro att jag förväntade mig att hon skulle komma ihåg den där kommentaren. Vilket jag ju inte alls menade, men det lät säkert som det. [ETA: I kommentar här nedanför påpekar Sara att hon inte först hörde vad jag sa i sorlet och därför verkade förvirrad men visst kom ihåg det, så rätt får vara rätt.]

Dangit…

Men hon var, precis som Nene, väldigt trevlig och tillmötesgående och jag fick byta ett par ord med henne. Jag är så imponerad av människor som klarar av att hålla den där balansen mellan att framstå som tillgängliga och trevliga men som ändå håller på sin… Integritet? Värdighet? Äsch, ni vet hur jag menar.

Adrenalinet kokade ur öronen på mig när jag sen skyndade mig därifrån, men jag tror banne mig att jag börjar bli lite bättre på att inte fullkomligt lose my shit när jag träffar sånadär kändisar. Hey, jag är från landet, don’t judge me.


Flattr this