Jag har hört bra saker om Lies of Locke Lamora av Scott Lynch från så många olika håll de senaste åren att förväntningarna inte har kunnat låta bli att bli höga. Jag har känt mig så trygg i att det är en bra bok att jag till och med gett bort den som present utan att ha läst den själv.
Naturligtvis är det inte hållbart att gå omkring och tycka något antagligen är bra, förr eller senare måste man ta tjuren vid hornen och faktiskt läsa den för att se om alla som sa bra saker hade rätt.
Hint: Det hade de.
Jag fick fatt i ett exemplar i början av sommaren, ett biblioteksex där ett par av sidorna någonstans mitt i snart kommer vara påväg ut ur boken, men än håller den ihop och jag läste den lite försiktigt för att inte göra skadan värre.
I början var den ärligt talat lite tråkig. Lite långsam, lite tradig, lite osäker nästan. Jag tyckte mig märka av första-roman-vibbar, men det kan förstås vara inbillat. Jag började undra vad som föreställa bra med det här.
Visst, världen är enormt stor och det tar ett tag för historien att komma igång även fast författaren bara skummar ytan av vad som måste vara ett groteskt världsbygge, så det kanske inte är så konstigt. Han lägger grunden rätt snyggt, läsaren introduceras till staden Camorr och dess egenheter lagom utspritt i lagoma infodumpar. Jag gillar absolut världen och är sjukt nyfiken på hur staden kom till en gång, för det görs mycket tydligt att det inte är människorna som bebor den som har byggt mycket av strukturer och byggnader. Det är nästan lite SF-känsla över det hela, vilka är de som besatt tekniken för att bygga staden och vart tog de vägen?
Men sen börjar historien ta fart. Undan för undan skruvas stämningen och berättandet upp, och då börjar de grundliga introduktionerna till alla huvudkaraktärerna betala sig. Vi känner dem precis, vet vilka de är och vet också att det enda vi kan förvänta oss av dem är det oväntade.
Någon har visst beskrivit Lies of Locke Lamora som en fantasy-version av Ocean’s Eleven, och det ligger litegrann i det.
De sista tvåhundra sidorna eller så sträckläste jag nästan, det gick inte att lägga boken ifrån sig. Mycket gott hantverk och riktigt trevligt berättat. Lite ovant för mig, men alla de där som sa att den är så bra, den här boken, de hade rätt.
Jag vill inte säga mer än så för att inte riskera att spoila allt för mycket, men jag vill med gott samvete rekommendera den här boken.
Aningen udd 