Det pågår visst en diskussion, eller åtminstone en hel del upprört hojtande, om det här med att somliga beter sig som creeps och att de borde begripa bättre än att bete sig som creeps. Ur min synvinkel började det med händelserna på ReaderCon, men det kanske inte alls är så egentligen. Hur som helst, jag kan ju inte låta bli att fundera lite.
Ur min synvinkel då:
En kvinna på ReaderCon kände sig trängd av en man som inte ville lämna henne ifred. Han höll sig hela tiden i närheten, han ville prata, vid något tillfälle la han armen om henne bakifrån. Hon markerade så tydligt hon kunde att hon inte ville veta av honom, varpå han fortsatte hänga efter henne men nu för att be om ursäkt.
Hon anmälde det hela, och skiten träffade fläkten när kongresskomittén gav mannen två års avstängning. Till saken hör då att man egentligen har noll-tolerans mot trakasserier och den här mannen är högt ansedd och har varit med och arrangerat kongresser flera gånger. Han borde enligt kongressens egen policy ha blivit livstidsavstängd. Efter mycket ilsken uppmärksamhet blev han också det.
Jag har inte väldigt mycket erfarenhet av creeps av det här slaget. Litegrann, det har hänt ett par gånger i sociala sammanhang att jag velat bli lämnad ifred och signalerna har inte gått fram.
Jag gillade skarpt John Scalzis hantering av ämnet, och jag rekommenderar verkligen en kik på den där och den här länken. Saken är ju den att det kan vara lite svårt att veta om man är ett creep eller inte. Särskilt om man är attraherad av en person, då är det lätt hänt att man är för upptagen med att hänga efter denne för att upptäcka att denne kanske inte alls vill veta av en.
Vi borde bli bättre på att tänka på sånt här, tror jag. Jag vet med mig minst ett tillfälle då jag hängt som en igel efter en person och blundat helt för om intresse tillbaka fanns. Tyckte väl inte att det var så farligt, och jag var ju näst intill förälskad och ville bara vara nära och kanske få lite uppmärksamhet. Vad skulle jag ha gjort, liksom?
Well, jag hade till att börja med kunnat bete mig som Scalzi föreslår. Faktiskt.
Jag tror att när det är en själv som står för creepandet så framstår det inte som så farligt, inte så illa, inte så allvarligt. Men att vara den som känner sig trängd och kanske hotad, som kanske väljer att inte gå iväg ensam på grund av någon annans närvaro, som hela tiden känner behov av att vaka på sig så att ingenting kan uppfattas som uppmuntran… Det är inte lika roligt. Det behöver inte ens finnas en rädsla för våldtäkt med i sammanhanget, bara att det är obehagligt med alltför intensiv uppmärksamhet från någon som man inte vill veta av räcker.
Och det är så svårt att säga ifrån. Att vara tydlig. Man kan nyttja en miljon små hintar som man tycker borde göra det uppenbart att man inte vill, men är personen man hintar till helt uppfylld av sin egen attraktion så kommer de inte tränga igenom. Om något kan de uppfattas som bevis på att man måste försöka lite hårdare…
Jag har ganska lätt att säga till, i vissa situationer. I andra, och jag kan inte säga vad det är som skiljer dem åt, är jag helt värdelös och vågar inte. Jag uppmanar mina vänner att vara raka med mig och jag hoppas att de vill att jag är lika rak mot dem. Om jag är på väg över någon gräns, säg för i helvete till mig. Låt mig inte glida längre ut från banan.
Jag har sett kommentarer, främst på twitter, som visar att somliga tycker att det är creepens förbannade skyldighet att uppfatta vaga hintar och skärpa sig. Och ja, jo, det vore ju himla praktiskt om de gjorde det. Men jag skulle vilja påstå att de ofta beter sig som creeps just för att de fått sitt varningssystemet satt ur spel. Kan vara av hormoner eller alkohol eller något annat. Kanske är de creeps av födsel och ohejdad vana. Då behöver man vara övertydlig och sätta ner en ordentlig fot. Säga till. Vara brutal (fast helst bara verbalt, okej?). Och ja det är klart att det är skitjobbigt. Pinsamt. Ska egentligen inte behövas. Men kom ihåg att det är enda sättet att göra det här creepets nästa utsedda offer en tjänst. Med största sannolikhet fattar han eller hon inte bättre, ge vederbörande en chans att begripa när han eller hon inte är önskvärd.
Speak plainly, people.
