Den här posten innehåller en del TMI, Too Much Information, men eftersom det hänger ihop med en grej som jag vill berätta om så får det bli så. Om du inte är det minsta intresserad av min hälsa så föreslår jag att du går någon annanstans just idag. Det är ett stort internet därute.

Min hälsa, således. Jag är riktigt bortskämd, det vet jag. Jag får sällan någon allvarligare åkomma än förkylningar och andra småsaker, ingenting som det är värt att söka läkarvård för. Faktum är att jag inte ens minns om jag har varit hos en läkare i vuxen ålder. Inte för annat än nya p-piller eller cellprov och sådana saker (och, eh, det är det väl ändå inte läkare som gör?). I nedre tonåren eller så hade jag problem med järnbrist och det var fan inte roligt, men sen dess… Nä, jag kan inte komma på nåt.
Anywho. Nu behövde jag hjälp och gick till min husläkare. Första gången. Jag kände mig tvingad att ställa en drös dumma frågor om hur man gör till receptionisten, för inte sjutton vet jag. Hon log vänligt mot mig och svarade snällt på mina frågor. Det var visst inte så svårt, trots allt. Betala löjligt mycket pengar, sitt ner i trettio sekunder, prata med läkaren i två minuter, få recept utskrivet och gå därifrån. Jag klockade det, det tog exakt sju minuter från det att jag klev in från gatan till att jag klev ut igen.

Vad jag var där för? Jo ser ni, (och här kommer TMI-delen) jag har mjäll på speed. Nån slags eksem i hårbotten som man helst inte vill titta närmare på. Av ingen anledning alls tycks det, dessutom. Först var jag ju såklart rädd att det skulle vara löss när det började klia inåtförjävligt, men det var det inte. Jag har bara mjäll. På speed. Det är möjligt att det inte är den exakta vetenskapliga benämningen, men det är vad jag kallar det. Nu har det inte kliat fullt så förjävligt på några dagar, men när det var som värst gick det inte att utan våld låta bli att klia tillbaka. På riktigt, jag överdriver inte. Hårbotten ser självklart ut därefter.

Läkaren skrev ut nåt slags jox som jag ska smörja i hårbotten, det borde göra susen hoppas jag. Jag inbillar mig också att det här inte syns på mig, om man inte verkligen lutar sig över mig och inspekterar min hårbotten, och det är det ju inte så många som har anledning att göra. Som sagt, nu när jag kan låta bli att klia mig fördärvad så känns det inte så allvarligt, det som är mest surt är pengarna jag la först på sjuminutersbesöket hos läkaren och sedan på smörj-joxet. Ah well, med tanke på att det var så gruvligt länge sen sist så misstänker jag att jag inte ska gnälla alls utan hålla käften och bara vara tacksam för att jag har sluppit närmare kontakt med läkare hittills.


Flattr this