Drapan är en intressant konstform. En kortnovell på exakt hundra ord, exklusive titel. Det är baske mig inte lätt att få till, kan jag meddela. Jag har länge haft en tanke om att använda formen för att vässa mitt eget skrivande, tror att den kan passa utmärkt för det.
Men. Det blir inte av. Storslagna planer på att skriva en drapa varje vecka och publicera här på bloggen… Tja, ni kan ju gå tillbaka i arkivet och leta efter dem om ni vill. (Hint: Där finns inga.)
Det behövs kanske, som med så mycket annat, en yttre kraft som påminner och pushar. Även om det inte utövas någon direkt övertalning så kan det kanske räcka för att få rumpan ur den berömda vagnen.
Jag är usel på drapor. Jag är usel på att uttrycka mig kort och komma på snärtiga eller kluriga slut. Jag skulle gärna bli bättre på det, men utan övning lär det inte hända något på den fronten.
Enter Tystnad. Månadens drapautmaning. Det är ju briljant! Jag vill också vara med. Men eh… Skriva något och så publicera det? Om så bara här på bloggen? På riktigt!? Men, men… Meep?
Temat för juli månad är Årstid(er). Be gentle, m’kay?
En fläkt av
Hon vände ansiktet mot himlen och sniffade i luften. Den var här nu. Miljoner små fragment kom drivande med vindarna. De talade till henne. Spår av dofter som färdats långväga, andra från alldeles i närheten.
– Men kom nu.
Husse ryckte i kopplet och fick henne att kana en bit på trottoaren innan hon återfick balansen. Hon blängde på honom. Han blängde tillbaka. Hon vände upp ansiktet igen och blundade. Sniffade djupt. Den var här nu. Förändringen.
Exalterad.
Husse ryckte igen. Hon svalde ett morrande.
– Kom igen!
Hon traskade på jämte hans fötter.
– Det är faktiskt hösten.
– Jaja.
Han förstod inte.
Aningen udd 