Igår var en stor dag. Det började med att jag misslyckades kapitalt med att slita ut mig på jobbet utan var rätt pigg när jag väl kom hem. Jag gjorde en liten utflykt, en kortis bara, till Tensta efter jobbet men allt det gjorde var att få mig på gott humör. Det är så fint i Tensta, man kan inte annat än känna sig lite gladare när man kommer dit. Hur som helst, sedan misslyckades vädret med att bete sig på kvällningen utan den halvregniga dagen utvecklades till en alldeles ljuvligt vacker och solig sommarkväll.
Jag hade alltså ingen ursäkt alls för att låta bli att gå ut och promenera på kvällen, som jag hade planerat. Typiskt, right?
Det blir värre.
Jag snörade på mig gåskorna och gick ut. När jag hade kommit till det ställe där jag normalt brukar börja känna av skavsåret på högerhälen så… Kände jag ingenting. Verkar som att jag efter mycket om och men har gått in mina skor. Whoda thunk it?
Det blir värre.
Jag kom till ett annat speciellt ställe. Där är några träd, och sättet som gången slingrar sig just där, och ljuset faller på ett sätt såhär på kvällen… Det är väldigt vackert helt enkelt. Jag kände mig glad och lätt om hjärtat och…
Jag joggade.
Inte någon lång bit, bara kanske femtio meter eller så. Sedan blev jag distraherad av några ponnysar som jag ville titta närmare på och behövde gå lite långsamt.
Men. Jag sprang. På min promenadrunda. Första gången. Bara sådär.
Jag sa ju det. Igår var en stor dag.
Aningen udd 