Unni Drougge har en bra blogg. Jag tycker det, jag läser den ofta med behållning. Hon räds inte att ryta ifrån när det behövs, och hon räds inte att se när det behövs rytas ifrån.

Jag har dock aldrig läst någon av hennes böcker. Trots att jag har någon av dem hemma i hyllan, trots att jag fått låna av en välmenande vän. Trots en uppsjö av olika anledningar.

Visst, hon skriver inte i ”min” genre men jag är väl inte sämre än att jag då och då letar mig utanför min comfort zone. Endera dagen blir det säkert av.

Andra författarbloggar läser jag för att smörja mitt eget författarwannabe-ego. Inte Unnis. Det går inte. Just nu bloggar hon en serie som hon kallar ”JÄVLA FÖRFATTARLIV”. Att smörja författarwannabes egon är inte vad hon gör. Näpp, icke.

Och jag tror att det är bra. Vi behöver någon som kan säga hur det jävlar-i-mig är. Den rosiga författardrömmen är inte så jävla rosig i verkligheten.

Men alltså, det där pratet om vad som är ”bra”.

Deckare är tydligen Dåliga. Hon exemplifierar gärna den Dåliga Litteraturen med deckare. Jag får en känsla av att min genre också skulle halka in där, bara just för att det är fantasy eller science fiction. Inte för att det inte finns oändliga mängder skräp inom dessa genrer, det gör det. Men jag är inte helt säker på att… tja, vadå, mainstreamlitteraturen inte också kryllar av Usel Litteratur.

Och då blir jag lite trött. Och inte så sugen alls på att läsa någon bok av Unni Drougge. Eller försöka skriva min egen. Eller ens läsa alls.

Men. Jag kommer igen. Jag tänker att allt kan inte passa alla, och antagligen är jag lite väl känslig för sånthär, gammal fantasyälskare som jag är. Det är ju inte första gången jag får för mig om att vara ensammast i världen med att gilla den litteratur som jag gör.

Och hon bloggar ju bra, Unni. Det gör hon faktiskt.


Flattr this

Annonser