Unnis ord svider

Unni Drougge har en bra blogg. Jag tycker det, jag läser den ofta med behållning. Hon räds inte att ryta ifrån när det behövs, och hon räds inte att se när det behövs rytas ifrån.

Jag har dock aldrig läst någon av hennes böcker. Trots att jag har någon av dem hemma i hyllan, trots att jag fått låna av en välmenande vän. Trots en uppsjö av olika anledningar.

Visst, hon skriver inte i ”min” genre men jag är väl inte sämre än att jag då och då letar mig utanför min comfort zone. Endera dagen blir det säkert av.

Andra författarbloggar läser jag för att smörja mitt eget författarwannabe-ego. Inte Unnis. Det går inte. Just nu bloggar hon en serie som hon kallar ”JÄVLA FÖRFATTARLIV”. Att smörja författarwannabes egon är inte vad hon gör. Näpp, icke.

Och jag tror att det är bra. Vi behöver någon som kan säga hur det jävlar-i-mig är. Den rosiga författardrömmen är inte så jävla rosig i verkligheten.

Men alltså, det där pratet om vad som är ”bra”.

Deckare är tydligen Dåliga. Hon exemplifierar gärna den Dåliga Litteraturen med deckare. Jag får en känsla av att min genre också skulle halka in där, bara just för att det är fantasy eller science fiction. Inte för att det inte finns oändliga mängder skräp inom dessa genrer, det gör det. Men jag är inte helt säker på att… tja, vadå, mainstreamlitteraturen inte också kryllar av Usel Litteratur.

Och då blir jag lite trött. Och inte så sugen alls på att läsa någon bok av Unni Drougge. Eller försöka skriva min egen. Eller ens läsa alls.

Men. Jag kommer igen. Jag tänker att allt kan inte passa alla, och antagligen är jag lite väl känslig för sånthär, gammal fantasyälskare som jag är. Det är ju inte första gången jag får för mig om att vara ensammast i världen med att gilla den litteratur som jag gör.

Och hon bloggar ju bra, Unni. Det gör hon faktiskt.

Annons

Det jämrans firandet

Jag fyller år. Snart. Borde fira på något sätt känner jag, men vill inte ställa till med kalas och hålla på.
Jag har det här problemet varje år. Jag vill jättegärna bli uppmärksammad men helst inte lyfta ett finger. Jag älskar att få presenter och vara i centrum, men om jag själv ska orkestrera det hela så känns det så… Nääe. Lika delar blygsel och lättja, antagligen.
Och sen är det ju det där med att jag fyller mitt i jävla industrisemestern. Folk är bortresta och ställen dit jag har lust att gå har ändå stängt.

Det brukar bli så att jag säger åt folk att gå med mig på restaurang. Jag gillar att äta på restaurang och att göra det med goda vänner gör det ännu bättre. Oinspirerat? Ja kanske. Men kravlöst, både från min sida och för de närvarande. Åtminstone potentiellt, jag brukar verkligen tycka att det räcker så gott att dyka upp och hålla mig sällskap och betala för sin egen mat, men inte alla håller med mig på den punkten.

Well, jag har ju en önskelista…

Så nu. Vad tusan ska jag hitta på? Jag har önskat få gå på brunch, men favvostället Enskede Värdshus har såklart stängt preciiis när jag fyller. Jag var på brunch på Clarion för några månader sen, det hade kunnat vara ett bra andrahandsval men de har såklart också stängt.
Nu börjar jag bli grinig. Kanske borde jag helt enkelt strunta i alltihopet och inte fira ett endaste dugg.
Men nää, så kan man ju inte göra. Nånting borde jag ordna… Kanske kan jag skjuta upp det till när Enskede Värdshus eller Clarion har öppnat igen? Eller? Fast nää… Eller?

Tja. Där är jag nu. Jag har en liten stund till på mig, men det är som sagt väldigt snart och folk har säkert redan varit uppbokade i flera månader. Jag vet inte vad jag ska hitta på.

Jag är ganska bra på att fylla år, men att fira det är jag precis urusel på.

(Känner du mig, sådär på riktigt, i köttvärlden? Är du mot all förmodan lös och ledig för något slags intagande av mat i Stockholm på min födelsedag? Borde jag ge fan i att glömma att bjuda dig? Släng iväg ett mail eller messa mig eller kommentera här vetja.)