Igår hade vi matlagningskväll. Jag vet inte, brukar vanligt folk laga mat varje kväll kanske? Nå, vi gör det hur som helst inte, men igår gjorde vi det. Det är ju ett sätt att umgås det också, matlådemakning tillsammans. Diska och laga mat och prata, prata, prata. Igår var det jag som diskade och J som lagade maten, andra kvällar kan det vara tvärtom.
Och det slog mig hur otroligt lätt vi har för att kommunicera. Jag menar det är klart att jag vet, jag behöver bara jämföra med tidigare förhållanden eller andra vänner för att se att det vi har är extra speciellt. Vi förstår varandra och läser varandra så lätt som ingenting.
Jag säger inte att det är friktionsfritt, absolut inte, det är inget förhållande värt namnet. Men vi har båda varit med om situationer som har fostrat vår vilja att lösa problem som uppstår och även om vi inte är världsmästare på förhållanden så är vi bättre partners nu än vad vi hade varit utan våra respektive mindre roliga erfarenheter.
Det gör mig glad att jag har gått den väg jag gått, gjort de val jag gjort, för utan det där alltihop så hade jag inte varit här. Jag hade inte fått lära känna den här fantastiskt ömsinta och omtänksamma och intelligenta och kloka och integritetsfyllda människan som jag bor med, inte på det här sättet. Han hade inte lärt känna mig, för utan allt mitt bös så hade jag varit någon annan. Kanske någon som inte passat alls lika bra ihop med honom, kanske någon som inte alls hade trivts med det här livet.
Men istället får jag stå med händerna i diskvatten en helt vanlig tisdag och prata om saker som hänt och om saker som med lite tur kommer hända. Och jag får också vara tyst, det är en lisa att kunna vara tysta tillsammans.
Och jag vill för allt i världen inte vara någon annanstans.
Aningen udd 