Jo. Vi har alltså varit på semesterresa och kom hem igen i förra veckan.
Det var först när det närmade sig avfärdsdag, ja kan till och med ha varit så att vi satt oss tillrätta i planet och väntade på att få lyfta som det slog mig. Det var länge sedan jag flög sist.
Hur länge? Jag räknade på fingrarna. (Jag använder mig av en kombination av hur länge olika förhållanden med pojkvänner varat samt hur gammal jag var när vi blev ihop eller gjorde slut för att räkna ut var jag befunnit mig vid olika tidpunkter i livet, det är hemskt komplicerat men verkar vara enda sättet för mig. Årtal har jag sällan koll på.) I september hade det varit tio år sedan jag flög senast. Ja, det är även tio år sedan jag hade en riktig solsemester.
Det blir så när man envisas med att vara ihop med folk som antingen är arbetslösa eller utbildar sig. Jag klagar inte och ångrar absolut ingenting, med det var lite spännande att få perspektivet att jag inte haft råd att åka på semester till solen på tio år.
Men nu så. Vi åkte till Spanien. En vecka, vilket visade sig vara alldeles lagom för oss.
Det är varmt i Spanien, visste ni det? Taxichauffören som tog oss mellan flygplats och boende upplyste oss glatt om att det var trettiosex grader just den dagen. Jotack, det kunde vi lätt tro på. Varmt! Puh! Det höll sig kring trettiostrecket hela veckan, på natten kröp det ner mot kanske tjugofem-tjugofyra grader men inte svalare än så. Det var en vecka som cirkulerade kring svett, solkräm, klibbig hud och de två minuterna mellan att man klev ur duschen och man blev för varm igen.
Jag har inget större problem med värme, visst blir jag lite mer korkad och långsam än vanligt och kroppen pallar inte lika mycket heller. Men jag trivs rätt bra när det är varmt. Det jag inte gillar är att behöva anstränga mig…
Vi bodde i Nerja som är en mysig liten ort på solkusten. Lagom liten, väldigt turistig men otroligt vacker. Där är en hel del britter och en hel del svenskar i Nerja. Haken, om man nu kan tala om en sådan, när man är på solsemester och inte bor precis på stranden, är att Nerja ligger upptryckt mellan havet och bergen. Allting lutar ner mot vattnet, och det är av någon anledning mindre brant när man går ner till stranden på morgonen jämfört med när man sen ska hem, upp, igen framåt kvällen. Eller så är det precis lika brant åt båda hållen, jag vet inte.
Vi tänkte oss en lagom lat-semester med lite strandhäng och lite annat. Grottorna, som tydligen är världskända, var ett givet utflyktsmål. Vi spatserade även runt lite inne i staden, tittade på det vackra Balcón de Europa, och bokade en kajak-tur.
Ni minns hur jag inte funkar så bra i värme om jag måste anstränga mig? Det visade sig att kajakande är rätt ansträngande. Turen varande inte mer än ett par timmar, och det var en häftig grej att kunna ta sig fram över vattnet på det där viset. Jag har aldrig paddlat någonting alls i mitt liv, så det var en upplevelse. Man paddlar längs med kusten, österut från Playa Burriana, och där finns mycket vackert att se, klippor och vattenfall och lite mer avskilda stränder. Vår ledsagare uppmuntrade oss att hoppa i och simma om vi ville. Jag räknade med att inte orka ta mig upp i kajaken igen, så jag avhöll mig från det men enligt entusiastisk uppgift från andra i mitt sällskap så var vattnet härligt kallt. Jag kan verkligen rekommendera en kajakutflykt om man åker hit, men jag hoppas att man har lite bättre kondis än jag då. För det var jobbigt. Jag fick ont i huvudet rätt kvickt av sol och ansträngning. Sedan blev jag så utmattad att jag blev sjösjuk på det. Jag har aldrig blivit sjösjuk förr. Jag klarade mig precis från att spy när vi hade något hundratal meter kvar hem till stranden men det var på det berömda.
Efter det parkerade vi oss på ett par solstolar under några palmer som blev ”våra” platser under resten av veckan. Skuggan under palmerna och solskyddsfaktor 50 hjälpte till att nästan klara oss från att bränna oss, dessutom. Jag skyller på ovana och saltvattnet. Jag brände bara en liten del på framsidan vid bh-bandet, misstänker att bandet skavde av den solkräm som skulle vara där, värre blev det dock för mannen i sällskapet som brände axlarna. Vår tredje deltagare lyckades antagligen somna lite snett och fick en lite sned bränna över bröstet. Efter det skötte vi oss bättre och jag tycker att vi klarade oss förhållandevis bra, solar-noobs som vi är.
Man firar inte midsommar i Spanien, men väl Johannes Döparens Dag. Festival of San Juan. Vi fick uppleva en del av det, samma kväll som någon slags fotbollsmatch spelades i EM och Spanien vann. Det var fest nere på stranden, och vilket drag det blev. Att Spanien vann den där matchen gjorde säkert sitt till, och vi förlägna svenskar stod mitt i den sjungande och hoppande glada folkmassan. Senare tändes det brasor, unga män visade sig på styva linan genom att hoppa över eldarna och vid midnatt brändes det av fyrverkerier. Det var mer fokus på att det skulle smälla högt än vara vackert vilket åtminstone inte jag är van vid. Just fotbollsvinsten var dock så sympatisk att vi lovade att om Spanien gick till final så skulle vi se till att se den matchen, och det gjorde vi också igår kväll. Yay Spanien.
Dagen som var avsatt för grottbesök gick vi hemifrån relativt tidigt. Vi skulle nämligen promenera till grottorna. Det är inte så illa som det låter, från Nerja centrum är det ungefär en halvmil till Cuevas de Nerja och det kan man ju lätt promenera, inte behöver man åka buss den lilla biten heller, sånt strunt. Om man inte räknar med att det är varmt, även tidig förmiddag, och det sluttar lätt uppåt mot grottorna. Jag gick långsammast och upptäckte när vi gått en liten bit att jag nog borde ha gått på toaletten en extra gång innan vi lämnade boendet. Men det gick förhållandevis bra ändå och vi kom fram till grottorna. Mina medresenärer gjorde inte mer än suckade över att jag gick så långsamt, de var mer vältränade än jag, och väntade snällt så att jag kom ikapp. Kring grottorna finns en hel liten by av restauranger och affärer som säljer bjäfs, och så parkeringar för bilar och bussar förstås. Nedgången till grottorna går genom ett litet hus. Allt är väldigt turistigt. Men värt det. Grottorna är otroligt vackra, stora och respektingivande. Får du chansen rekommenderar jag även ett besök här. Lummelundagrottorna kan slänga sig i väggen. Det är katedralshögt i tak, enormt stora stalaktiter och stalagmiter här och var. Och att tänka sig att den del som är öppen för turister ändå inte är merparten av grottorna. Imponerande. Omöjligt att förmedla med mobilkamera utan blixt förstås, men med lite hjälp av belysningen på plats så…
Vi åt lunch på en av restaurangerna där och traskade sedan hem igen. Det kan bero på att det sluttade neråt nu, men trots mer värme så gick tillbakavägen mycket lättare tyckte jag.
Sedan gick vi till stranden igen.
Jag har mer att berätta men det här verkar bli lite långt. Jag avbryter här och fortsätter imorgon igen istället.
Aningen udd 