Ajvar? Nä. Ajfan? Nä…  Aifur, så var det!

Jag läste som så många andra sågningarna av medeltidskrogen Aifur när den öppnade. Jag minns inte mycket av det, mer än att det inte verkade vara ett så bra ställe att äta mat på. Allting var tydligen dåligt på Aifur. Trist, jag har ju haft flera positiva upplevelser på Sjätte Tunnan som är en krog i ungefär samma genre och lite konkurrens kan väl inte skada.

Nu har det gått ett tag och vi tog mod till oss och bokade bord på Aifur.

Det är en turistfälla. Klart, ligger man i Gamla Stan och på Västerlånggatan no less så kanske det är det man siktar på att vara. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att man har siktet lite för hårt inställt på att vara ett spektakel, snarare än en restaurang med medeltidsinriktning.

Vi kliver nerför trapporna och blir väl, om än en aning översvallande, emottagna i entrén. Anledningen till att personalen direkt frågar varifrån vi är ska snart avslöjas. En trappa till ner till själva restaurangdelen, mitt i trappan hejdas vi och vår ledsagare höjer rösten: ”Ladies and Gentlemen! Let me introduce some new friends, Hanna and guest from Stockholm!”

Jag ville vända och gå. Jag ville sjunka genom jorden. Tack och lov var det hela snabbt över efter en del hurrarop och applåder och vi visades till våra platser. Jag led med varje nytt sällskap som visades in på samma sätt senare under kvällen. De flesta var utrikes ifrån, Kanada, Norge, Italien…

Som sagt. Spektakel.

Vi blev snabbt väl omhändertagna, och vår servitris lärde sig till och med att vi talade svenska efter bara ett par vändor till vårt bord. Jag hade lite svårt för hennes stil, när jag velade mellan kyckling och lamm bestämde hon raskt åt mig ”Lamm då, kyckling kan du äta hemma.” Och ja, jo, det har hon visserligen rätt i. Hon slog sig oblygt ner och berättade oinbjuden en del om restaurangen, om att kassapparten gått sönder, om hur mycket E-Type gjorde det här för att han älskar det… Vi lyssnade visseerligen intresserat men en aning förvånat. Attityd, det hade hon. En arrogant stil. Säkert är det uppskattat, men vi hade nog hellre blivit lämnade ifred och fått lite mer lågmäld service.

Maten då? Tja, om den är särskilt medeltida vet jag inte, men den var god. Mitt lamm var ljuvligt mjält och bara lagom svårt att äta med kniv och något som inte-riktigt-var-en-gaffel. Vinet var det inget fel på, inte mjödet heller. Däremot led vi en smula av värmen, det blir gärna så när huvudbelysningen består av levande ljus, och vi drack rätt mycket vatten. Jag undrar hur det är under vinterhalvåret i den där lokalen.

Känslan vi hade efteråt var dock att det här var mat som hade kunnat serveras var som helst. Jag är ingen expert så citera mig inte, men vi var överens om att det här inte kändes som särskilt tidstypisk medeltida mat. Gott, men inget speciellt.

Som turistupplevelse är det här säkert hur coolt som helst och det märks absolut att stället drivs av kärlek och en vilja att göra något speciellt. Tyvärr var vi mer ute efter en vanlig kväll med god mat i varandras sällskap, så det föll oss inte riktigt på läppen. Nästa gång lär vi gå till Sjätte Tunnan igen istället.


Flattr this