Det här med vikt och kroppsuppfattning är intressant att klura kring. Jag har nu sedan jag började med LCHF och sedan gått tillbaka till att äta mer kolhydratrikt upptäckt att jag bryr mig mindre om hur jag råkar se ut. Okej, ännu mindre än förr. Är jag fet, än sen? Väller magen över jeanslinningen, varför ska jag orka bry mig nu igen?

Jag bryr mig mycket mindre nu, och tycker att jag ser snyggare ut paradoxalt nog, än jag gjorde för tjugo kilo sen. Då betydde varje gram mer, jag angstade otroligt mycket över varje centimeter. Jag har visserligen dålig koll på hur jag faktiskt ser ut, det har jag alltid haft, men jag bekymrar mig mindre nu över hur andra uppfattar min kropp. Det är som att jag när jag kom över en viss vikt så slutade det vara så förtvivlat angeläget. Succé, right?

Tja, inte riktigt. Jag vill fortfarande gå ner i vikt och jag kan inte nog betona vikten av att ha upptäckt att jag kan hejda uppgången med LCHF. Men jag väger inte så mycket att jag har problem, jag får inte ont i leder eller ont i ryggen eller något liknande av mina för många kilon. Jag trivs i min kropp på ett sätt som jag inte gjorde när jag var smal. Eller yngre, kanske är det där skon klämmer.

Det blev extra tydligt när jag plockade fram en sommarklänning som hängt i garderoben ett gäng år. Jag kommer i den utan problem, den är generöst tilltagen på det sättet, men det snitt som förra gången jag bar den fick mig att konstant gå med insugen mage… Nu tänker jag inte på det längre, trots att midjemåttet måste ha ökat sen sist.

Att jag nu dessutom får tänka mig för för att upprätthålla kolhydratrikare kost är en lite intressant vändning. LCHF blev normen, något att inte fundera vidare på, otroligt snabbt. Det ska bli skönt att gå tillbaka till att inte behöva tänka så vansinnigt på vad jag stoppar i mig.

Knepigt, det där.


Flattr this