När man kommer hem

Dom säger att borta är bra men hemma är bäst. Dom har rätt.

Kära läsare, jag har varit lite oärlig. Bara lite, ingenting allvarligt och jag lovar att mina avsikter var goda. Nu är det dock dags att krypa till korset och tala om vad som är vad.

Den senaste veckan har bloggen levt i det förflutna. Jag är visserligen inte emot att förbereda och schemalägga poster då och då, men den senaste veckan har det varit värre än vanligt. Varför? Jo alltså, jag har varit bortrest.
Jag har varit i ett annat land och valde att leva till större delen utan internet. Och kanske är det nojigt av mig i överkant, men jag ville inte tala om att vi inte skulle vara hemma. Inte tala om att vårt hem skulle stå obevakat. Jag hoppas att ni kan förlåta mig min lilla avledande manöver.

Nu är vi hemma igen! Vi landade sent igår kväll och har tillbringat natten med att sova i en säng som inte knarrar och njutit av att temperaturen varit såpass låg att tillåta sömn. Himmelriket, I tell you.

De närmsta dagarna ska jag ta igen mig, tvätta, läsa de sjuhundrafyrtio olästa posterna i RSSen och förhoppningsvis kommer jag känna mig som folk på måndag igen, nog för att berätta lite mer om vår solsemester.

Det är fredag gott folk, jag hoppas att ni får en underbar helg.

Annons

Aifur

Ajvar? Nä. Ajfan? Nä…  Aifur, så var det!

Jag läste som så många andra sågningarna av medeltidskrogen Aifur när den öppnade. Jag minns inte mycket av det, mer än att det inte verkade vara ett så bra ställe att äta mat på. Allting var tydligen dåligt på Aifur. Trist, jag har ju haft flera positiva upplevelser på Sjätte Tunnan som är en krog i ungefär samma genre och lite konkurrens kan väl inte skada.

Nu har det gått ett tag och vi tog mod till oss och bokade bord på Aifur.

Det är en turistfälla. Klart, ligger man i Gamla Stan och på Västerlånggatan no less så kanske det är det man siktar på att vara. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att man har siktet lite för hårt inställt på att vara ett spektakel, snarare än en restaurang med medeltidsinriktning.

Vi kliver nerför trapporna och blir väl, om än en aning översvallande, emottagna i entrén. Anledningen till att personalen direkt frågar varifrån vi är ska snart avslöjas. En trappa till ner till själva restaurangdelen, mitt i trappan hejdas vi och vår ledsagare höjer rösten: ”Ladies and Gentlemen! Let me introduce some new friends, Hanna and guest from Stockholm!”

Jag ville vända och gå. Jag ville sjunka genom jorden. Tack och lov var det hela snabbt över efter en del hurrarop och applåder och vi visades till våra platser. Jag led med varje nytt sällskap som visades in på samma sätt senare under kvällen. De flesta var utrikes ifrån, Kanada, Norge, Italien…

Som sagt. Spektakel.

Vi blev snabbt väl omhändertagna, och vår servitris lärde sig till och med att vi talade svenska efter bara ett par vändor till vårt bord. Jag hade lite svårt för hennes stil, när jag velade mellan kyckling och lamm bestämde hon raskt åt mig ”Lamm då, kyckling kan du äta hemma.” Och ja, jo, det har hon visserligen rätt i. Hon slog sig oblygt ner och berättade oinbjuden en del om restaurangen, om att kassapparten gått sönder, om hur mycket E-Type gjorde det här för att han älskar det… Vi lyssnade visseerligen intresserat men en aning förvånat. Attityd, det hade hon. En arrogant stil. Säkert är det uppskattat, men vi hade nog hellre blivit lämnade ifred och fått lite mer lågmäld service.

Maten då? Tja, om den är särskilt medeltida vet jag inte, men den var god. Mitt lamm var ljuvligt mjält och bara lagom svårt att äta med kniv och något som inte-riktigt-var-en-gaffel. Vinet var det inget fel på, inte mjödet heller. Däremot led vi en smula av värmen, det blir gärna så när huvudbelysningen består av levande ljus, och vi drack rätt mycket vatten. Jag undrar hur det är under vinterhalvåret i den där lokalen.

Känslan vi hade efteråt var dock att det här var mat som hade kunnat serveras var som helst. Jag är ingen expert så citera mig inte, men vi var överens om att det här inte kändes som särskilt tidstypisk medeltida mat. Gott, men inget speciellt.

Som turistupplevelse är det här säkert hur coolt som helst och det märks absolut att stället drivs av kärlek och en vilja att göra något speciellt. Tyvärr var vi mer ute efter en vanlig kväll med god mat i varandras sällskap, så det föll oss inte riktigt på läppen. Nästa gång lär vi gå till Sjätte Tunnan igen istället.

Noll kroppskoll

Det här med vikt och kroppsuppfattning är intressant att klura kring. Jag har nu sedan jag började med LCHF och sedan gått tillbaka till att äta mer kolhydratrikt upptäckt att jag bryr mig mindre om hur jag råkar se ut. Okej, ännu mindre än förr. Är jag fet, än sen? Väller magen över jeanslinningen, varför ska jag orka bry mig nu igen?

Jag bryr mig mycket mindre nu, och tycker att jag ser snyggare ut paradoxalt nog, än jag gjorde för tjugo kilo sen. Då betydde varje gram mer, jag angstade otroligt mycket över varje centimeter. Jag har visserligen dålig koll på hur jag faktiskt ser ut, det har jag alltid haft, men jag bekymrar mig mindre nu över hur andra uppfattar min kropp. Det är som att jag när jag kom över en viss vikt så slutade det vara så förtvivlat angeläget. Succé, right?

Tja, inte riktigt. Jag vill fortfarande gå ner i vikt och jag kan inte nog betona vikten av att ha upptäckt att jag kan hejda uppgången med LCHF. Men jag väger inte så mycket att jag har problem, jag får inte ont i leder eller ont i ryggen eller något liknande av mina för många kilon. Jag trivs i min kropp på ett sätt som jag inte gjorde när jag var smal. Eller yngre, kanske är det där skon klämmer.

Det blev extra tydligt när jag plockade fram en sommarklänning som hängt i garderoben ett gäng år. Jag kommer i den utan problem, den är generöst tilltagen på det sättet, men det snitt som förra gången jag bar den fick mig att konstant gå med insugen mage… Nu tänker jag inte på det längre, trots att midjemåttet måste ha ökat sen sist.

Att jag nu dessutom får tänka mig för för att upprätthålla kolhydratrikare kost är en lite intressant vändning. LCHF blev normen, något att inte fundera vidare på, otroligt snabbt. Det ska bli skönt att gå tillbaka till att inte behöva tänka så vansinnigt på vad jag stoppar i mig.

Knepigt, det där.

Mitten

Midsommarafton. Mjahaja. Firar ni?

I vanlig ordning är jag sådär lagom ointresserad. Lite extra ledighet, mycker mer än så betyder inte midsommar för mig. Lite extra chans för regn kanske, lite extra anledning att hålla sig undan från folk. Eventuellt uppsöka en brasa och titta på lite fyrverkerier, men bara kanske.

Jag kan liksom inte med sättet som vi ”firar” på. Jag fattar inte. Supa skallen i extra små bitar, ska det vara nåt det? Träffa nära och kära, javisst, men var är det extra speciella? God mat. Vad brukar folk äta till vardags, äcklig mat? Vad är det som firas, och hur gör vi det? Firar att solen står som högst och att natten är som kortast, javisst men hur?

Jag antar att jag efterlyser något slags ritual, något slags spirituell upplevelse, men hur den skulle se ut vet jag då inte. Dans kring stången förslår inte. Vill jag ha det så får jag ju förstås se till att klura ut något eget. Till dess ska jag pilla naveln och ha det bra. Kanske hålla tass med min kära. Inte mer.

När ingenting går

Jag stör mig lite över att nu när det blir sommar och man liksom har lite mer tid för TV-tittande, så går merparten av alla serier på sommaruppehåll. Vad är det för sätt? Vad är det för diskriminering mot oss som inte nödvändigtvis måste ligga på stranden om sommaren?

Bah humbug.

True Blood börjar visserligen igen, och så har vi Continuum som är lovande. Och Futurama. Och Eurekas sista suck. Men jämfört med resten av året så är det så… lite.

Visserigen har man då tid att se om saker. Och tid att se sånt som inte blivit av innan. Som Lost till exempel, som jag fortfarande inte har sett mer än två säsonger av ungefär och ser fram emot att få uppleva slutet av trots att jag blivit grundligen spoilad vid det här laget. Jag önskar ibland att det skulle vara möjligt att inte leva under en sten utan att behöva se allt as it airs för att slippa få varenda serie förstörd av spoilers. Jag är ändå ingen spoilerofob, men visst är det trist.

Jag har sett om första säsongen av Battlestar Galactica också. Man, det är en bra serie! Hoppas att det finns utrymme för resten av BSG innan september, men det får vi väl se. Hm, kanske borde jag försöka hitta originalserien nån dag och titta på. Någon som vet om det vore en god idé eller bara ett sätt att bli besviken?

Såg ni Awake nu under våren? Har jag ens nämnt den innan? Om inte vill jag passa på att rekommendera den, trots att det bara blev en säsong, tretton avsnitt, och den är nedlagd nu. Vilket manus, vilka skådespelare! Vilket manus! Premissen, att en polis är med om en bilolycka där hans fru dör men sonen överlever. Eller om det är så att hans fru överlever och sonen dör… Varannan dag är sonen vid liv, varannan dag är det frun som lever. Han försöker handskas så gott det går med att plötsligt ha två uppsättningar av verkligheten att leva i, och det blir inte mindre intressant när de två världarna influerar varandra på små och ibland helknasiga vis. Vilken är den riktiga verkligheten, och vilken av dem är bara en dröm? Polisserie med en twist, milt sagt. Riktigt bra, och det är för jävligt att sånt inte betyder något alls när serier ska förnyas eller läggas ner. Fantastiskt manus, som sagt, och inte alls så deprimerande som det kanske kan låta.

Vad gör ni med TV-torkan under sommaren? Har ni någon go-to-serie som ni återvänder till eller passar ni på att göra annat än nöta vardagsrumssoffan?

Sommarlån

Det var många år sedan jag använde mitt lånekort på biblioteket senast. Många, många år sedan. Jag har fortfarande kvar en hel hög av lånekort från olika städer där jag bott under olika delar av livet men de senaste åren har bara kortet från Stockholms Stadsbibliotek fått bo i plånboken. Outnyttjat som sagt, men iallafall. Jag har känt mig som en lånande människa.

Men när goda vänner plötsligt fick smak för biblioteksbesök och jag följde med och det vankades hemlån, så… Tja. Det är något speciellt med att gå omkring och botanisera bland hyllorna och hitta något att ta med sig hem. Om så bara för ett par veckor, mer än så behövs ju oftast inte för att tillgodogöra sig en bok även för en långsamläsare som jag. Och just nu är det dessutom långlån över sommaren på de allra flesta böcker, sex veckor. Bara att gå omkring och tafsa lite kan räcka långt, men nu valde jag att välja ut något att faktiskt låna.

Jag kan ju inte låta bli att sända en tanke till de upphovsrättskonservativa och mantrat hur ska artisterna få betaaalt och fnissa lite när jag helt lagligens checkar ut två böcker utan att betala en krona. Det är två böcker av utländska författare, någon som vill gissa hur stor summa som kommer komma dem till del av bibilioteksersättningen? Nä, just det.

Jag fegade lite och valde dels en bok som jag redan äger i eboksformat och har börjat läsa, Tigana, lite för att känna på hur det är att växla mellan Kindlen och pappersboken. Den andra boken var också lite av ett safe bet, Lies of Locke Lamora vet jag att jag kommer gilla så mycket att jag både rekommenderat den till andra och även gett bort den i present innan. Nu ska det förhoppningsvis bli läsa av för egen del. Sommarläsning ftw!

Varg

En djurskötare på Kolmården har blivit dödad av varg. Rubrikerna slog emot mig igår när jag kom hem efter en dag på stan med goda vänner.

Något av en chock är det förstås att läsa om det inträffade och jag lider med anhöriga och arbetskollegor, men jag har ändå svårt att förstå den här extrema upprördheten, människor som kräver avlivning och allt vad det är.

Jag var ju på Kolmården i vintras och var inne i ett av värghängnen och hade närkontakt med djuren. Det var en otroligt maffig upplevelse, det gick inte att för en sekund glömma bort att det här inte direkt är några tamhundar man har att göra med. Även om de är präglade på människor så var vi som besökare väldigt medvetna om vilka regler för umgänge med vargarna som gällde, de fick komma fram till oss och initiera kontakt om de ville ha någon. Allt gick väldigt bra under vårt besök och med tanke på hur många grupper som har fått komma in och besöka vargarna får man allt säga att det är rätt säkert.

Jag minns särskilt det tillfället då jag satt på huk och tre vargar bakom min rygg började gnabbas och morra åt varandra. Jag kände mig obekväm och reste mig upp. Vad som hände? Vargarna skyggade. Jag ställde mig upp och det var tydligen så otäckt att de smet undan och gnabbet var glömt. Jodå, verkligen idel hämndlystna bestar det här.

Jag hoppas innerligen att man gör en ordentlig utredning av vad som faktiskt hände i hängnet igår och agerar utifrån det. Kanske kan det vara så enkelt att man gör om reglerna till att inte tillåta ensamma skötare inne i hängnet? Jag hoppas också att vargbesöken kommer kunna fortsätta i någon form. Fler skulle må bra av att få träffa de här djuren och få se dem på nära håll. Jag hade hoppats kunna göra om besöket och skulle bli väldigt besviken om jag nu inte får det.

Tydligen hade räddningspersonal svårt att komma in i hängnet precis efter olyckan, vargarna lät ingen utomstående komma fram till skötaren därinne. Det kanske inte är så konstigt, om man betänker att det är en del av flocken (som ju är så som vargarna ser på sina skötare) som ligger livlös efter att något gått snett. Om jag vore en varg hade jag också hindrat okända främlingar att komma i närheten av min alfa i det läget…

Ja, jag är positivt inställd till vargar och tolkar gärna till vargens fördel, istället för som så många andra som gastande i högan sky gör tvärsom. So sue me.

Läst och lite tittat

Japp, jag gjorde’t. Ghost Story. Utläst. Whee!

Men det var tufft. De sista kapitlena var SÅ BRA och jag formligen studsade av en del av plotvändningarna och önskade att J inte satt upptagen med annat precis just då. För nu förstår jag. Nu förstår jag vad han gått omkring och hållit hemligt i så många månader för att inte spoila mig. INTE SNÄLLT av mig. Majj gådd! När kommer nästa!?

Ah. Jim Butcher säger fortfarande att han inte vet. Gnurf!

Nu kan jag med gott samvete ge mig på Tigana som är juni månads bok i Sword and Laser. Liiite sent känns det, att börja när redan halva månaden har gått. Jag hoppas att jag inte fastnar igen utan hinner klart den innan månaden är slut iallafall. Och vad som kommer sen, ja det vet jag inte. Det finns så mycket böcker.

Och så finns det ju TV-serier också. Ni vet hur jag surat över att det går så få riktiga SF-serier nuförti’n? Jag har börjat se om Battlestar Galactica från början på ren trots, och det är i och för sig inte så tokigt. Bra skit. Det ger också en extra dimension till tittandet när jag vet hur allting kommer att sluta. Även om jag inte minns alla detaljer, det var trots allt ett par år sen, så är det en väldigt trevlig serie att se om.

Men jag har faktiskt hittat en ny SF-serie. Det är en kanadensisk serie som heter Continuum och som titeln antyder förekommer det tidsresor i den. (Note to self, kolla om Opassande har sett något av den än.) Det har bara sänts fyra avsnitt än, så det är en alldeles lagom tidpunkt att hoppa på och börja titta. Verkar kunna bli bra. Visserligen förekommer inga rymdresor eller rymdskepp eller utomjordiska varelser (well, än åtminstone) men kanske kan kanadensarna begripa när de har något bra och inte bara lägga ner serien i pur förskräckelse. *host*FOX*host*

Om vanlig mat och sushi

Det verkar som att förkylningen eller infektionen gav med sig. Jag har inte ont längre iallafall och det med bara två dagars strepsils- och zyxknarkande. Jag satt till och med ute på balkongen med mitt efterlängtade glas rosé igår. En ganska mesig infektion, således. Fast sånt där är ju lögn att avgöra medan det pågår.

Hursomhelst. Jag har istället påbörjat att vänja mig tillbaka till vanlig kost nu inför semestern och det är så konstigt. Jag känner mig… konstig. Uppsvullen. Lite illamående. Kroppen känns tyngre och större, långsammare. Jag tror att jag har haft en riktig blodsockerdipp, och det var inte roligt innan jag kom på vad det var. Och det här att behöva äta… Jag menar, jag undrade vad som var fel och kom på att jag inte ätit på sex timmar. Sex timmar är ju ingenting? Jag måste komma ihåg att tänka annorlunda nu när jag äter kolhydrater igen.
Jag funderade till och med på om det verkligen var värt det att släppa LCHFen under semestern, men det har jag ju redan bestämt att det är. När det blir dags för färgglada drinkar på stranden och whatnot så kommer jag inte vilja behöva tänka på omställningsbesvär, då kommer jag bara vilja må bra. Då kan jag ta att det blir lite konstigt nu såhär innan.
Men när det blir dags för vardag igen är det jag som byter tillbaka igen, det vill jag lova.

En positiv sak med att äta kolhydrater är att jag fick tillfälle att testa Restaurang Katana som hade smygpremiär igår. Katana ligger i höghuset ute vid Moa Martinssons Torg längst ut på Kungsholmen, lite oklart när de öppnar på riktigt dock. Fin lokal och riktigt bra läge, jag pallrade mig dit för att äta lite sushi. Det var gott. Och dyrt! Jag lär inte satsa på att gå dit varje vecka, men fint var det. Jag betalade 145 pengar för deras Katana Roll och kände mig lite speciell som en av deras absolut första gäster. Om bara servitriserna ger fan i att nia folk (*ryyys*) och lär sig hantera tekniken (vilken jag är helt okej med krånglar när man bara haft öppet i en halvtimme) så kan det bli ett riktigt bra ställe för den som gillar high end sushi. När de nu öppnar. Nästa vecka, trodde servitrisen när jag frågade.

Vuxna människor

Japp, det här var bra. Ibland råkar man på saker som påminner en så starkt om andra saker att det känns ytterligt märkligt att de två inte hänger ihop utanför ens eget huvud.

Let’s only date grown-ups.
Here is what is mine, there is what is yours.
This is what I would like, and this is what I will give.
This is what I won’t, can’t, don’t give.
Where is your beginning and what is your end?
Love is not give and take, love is give and give.
I give, and you give, and we draw lines in ourselves where we stop.
I draw a line here, do you see it?
It’s the place just before it hurts me to give,
because I know, if you love me, if you love the way I do, this is where you would beg me to stop.
And if you don’t, if you wouldn’t, you are worth nothing further.

När jag läser de här orden kommer jag genast att tänka på min sambos ex. Hon kunde vara väldigt tydlig med sina egna gränser, vad som var okej och vad som inte var det. Ibland var hon mindre tydlig men förväntade sig alltid att alla skulle hålla sig till hennes gränser ändå. Gott så, det är lätt hänt att man inte förstår att andra inte kan läsa ens tankar. När det däremot gällde andras gränser så var hon inte lika bekymrad. Hon ville så gärna styra och ställa men förstod inte att med den typen av makt kommer ett stort ansvar. Ansvar för andra än sig själv var hon inte så inne på.

Nå, det var många år sedan jag hade någon kontakt med henne nu och jag hoppas att jag aldrig kommer nära en sådan människa igen. Jag försöker omge mig med människor som förmår att både sätta sina egna gränser och som klarar av att respektera mina. Det lärde hon mig, det är ju alltid något.