Det verkar som att jag är stressad.
Konstigt, jag känner mig inte särskilt stressad men kommer på mig själv med att gå omkring med tokspända käkar mest hela tiden. Och igår började jag blöda näsblod av ingen anledning alls. Det var många år sedan jag blödde näsblod.
Men annars så känner jag mig inte stressad. Jag är rätt så harmonisk, det är lugnare på jobbet nu än det varit under hela våren och ingenting står ut som särskilt stressande. Jag har till och med semester i sikte, det kan väl inte vara stressande? Allting flyter på. Life is good.
Skumt.
Jo! Jag pratade med kollegan F från förra jobbet, det i höstas, häromdagen. En överlämningsgrej som blivit kvar bara, ingenting stort. Men jag fick tunghäfta, jag klarade knappt av att göra mig förstådd så hårt påminde min kropp mig om att här har vi något som vi förknippar med stress och press och Dåliga Saker. Det var lite spännande, för det är väldigt sällan nuförti’n som mitt talfel gör sig påmint. Nästintill aldrig, och om det nån gång kommer upp så har jag lätt att komma över det. Kunder kan skrika och gorma eller snäsa eller gråta hysteriskt utan att jag ens får höjd puls. När jag pratade med F så var det stört omöjligt. Gick inte. Hon måtte ju tro att jag är helt bakom. Well, i så fall får hon tro det.
Men annars alltså. Jag mår ju bra. Lite folkskygg just nu, det är till och med så att jag backar från twitter för att det är lite för mycket folk där. Men det är inte en stressreaktion som jag ser det, jag bara blir sån ibland. Jag är sån. Introvert, liksom.
Så var kommer de spända käkarna och näsblodet ifrån? Jag fattar’t inte.
Aningen udd 