Det är knepigt det här med träning och mat. Man tycker att man vet precis hur ens egen kropp funkar, och så plötsligt ändras något och man vet ingenting längre.

Case in point: Jag har alltså börjat försöka äta LCHF igen.

Planen är att äta när jag är hungrig och sluta när jag är mätt. Rinse and repeat. Man kunde ju tycka att det skulle vara enkelt nog, så länge man kan undvika suget efter diverse onyttigheter.

Jo, det kunde man ju tycka.

Bara det att jag nog inte vet hur det känns att vara hungrig. Jag menar, jag trodde att jag visste det. Den där känslan som sitter i magtrakten, hungrig. Den kommer ett par timmar efter att man har ätit, oftast. Enkelt.

Bah.

Nu äter jag, säg middag. Jag blir inte sådär knökmätt längre, inte sådär däst. Det är en trevlig effekt av LCHF. Och så går det en tid. Några timmar. Jag kanske känner ett litet sug efter något oidentifierbart, men inte mer. Det blir natt, det blir morgon. Jag är inte hungrig, men äter något litet ändå. Ett ägg, kanske. Det blir lunch. Jag är inte hungrig men äter min matlåda. Halva hinner jag med innan jag känner mig ganska mätt, eller åtminstone kanske mätt. Jag vet inte, det är ungefär samma känsla som när jag borde vara hungrig. Kanske äter jag resten till eftermiddagsfikat för att slippa bära hem matrester. Kommer hem, kanske går jag min promenadslinga. Det blir kväll. Inte hungrig, kanske lite sugen. Inte hungrig, inte mätt. Jag dricker en kopp te.

Hade det här varit för en vecka sen hade jag varit ett vrak av så lite mat, men nu mår jag bara bra. Fint. Jag hinner fan i mig aldrig bli hungrig innan jag tycker att nog borde jag väl stoppa något i magen ändå? Väl? Eller?

Det har inte hunnit gå så lång tid än, så vi får väl se hur det här utvecklar sig. Just nu brottas jag dessutom med omställningsbesvär, som huvudvärk och tröttma, den här icke-hungern som jag går omkring med är mild i jämförelse. Tidigare försök har alltid slutat i en återgång till kolhydrater, för att jag älskar chips eller bara råkar vilja ha bröd vid något tillfälle. Självdisciplin är inte min starkaste sida, spelar ingen roll att jag märker hur bra jag mår av det häringa.

Men visst är det konstigt? Över trettio år gammal och vet inte hur hunger känns, vad är det för dumheter?