Om några veckor går mitt kort på Friskis och Svettis ut. Jag kommer inte att förnya det, åtminstone inte på ett par månader. Det har ingenting med F&S att göra, i den mån jag nu pallrar mig dit så gillar jag dem. Det har heller ingenting att göra med att jag lägger Beach 2012 på hyllan inför sommarmånaderna, det har aldrig funnits något Beach 2012. Det har inte ens något att göra med bristande träningsvilja, även om den mest som oftast är rätt bristande.
Nej, jag har en annan plan.
Det handlar om att jag har upptäckt att det finns ställen som inte är helt täckta med asfalt häromkring. Man kunde ju nu tycka att jag borde ha upptäckt det innan, inte när jag redan har bott i ett helt år på en plats. Men så är det nu. Det finns ställen som inte bara inte är täckta med asfalt, de lämpar sig ypperligt att jogga på. Eller som i mitt fall nu till en början, promenera på.
Jag har köpt ett par gympaskor. För utomhusbruk.
För se, jag springer inte på asfalt, mer än någon enstaka gång till tunnelbanan men det är en annan sak. Jag vägrar dunsa runt på så hårt underlag. Se det som en effekt av mitt förflutna, en väldigt avlägsen period och därtill väldigt kortvarigt, som orienterare. Springer gör man i skogen. Punkt.
Så mycket till skog finns det inte här, men det finns ställen som lämpar sig för jogging. Eller, ja, alltså, promenader.
Och gympaskor är billigare än ett årskort på Friskis och Svettis.
Så jag promenerar. Hittills har jag inte fått ut så mycket av det, det mest synbarliga är en häl med ett rejält skavsår, och ganska ont i fötterna efter varje gång. Det går tack och lov över, men det där skavsåret är irriterande.
Någon gång ska jag uppa mig till faktisk jogging, men jag känner nog att det ligger en bit in i framtiden.
Jag har alltid velat vara en springande person, en som inte faller ihop död efter tvåhundra meter. Det finns absolut ingenting som tyder på att det kommer att förändras i och med det här. Men en flicka kan väl få drömma.
Och skorna är faktiskt rätt snygga.
Aningen udd 