Jag har läst Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Egentligen borde jag se till att ha bättre koll på den svenska fantastiken som kommer ut nuförti’n, men som så många andra är jag hopplöst inkörd på att läsa på engelska, så att läsa på svenska låter bara konstigt.

Men den här serien håller jag lite koll på. Första delen, Cirkeln, kom ut för ett år sedan och nu är det dags för del två. Sista delen väntas till hösten 2013. Som vanligt hålls mitt intresse vid liv av framför allt Saras blogg, hon verkar hiskeligt trevlig.

Men ungdomsfantasy på svenska, kan det vara nåt det? Jo, jag råkar tycka att det kan det. Det tar en liten stund för mig att vänja mig vid svenskan, men efter något hundratal sidor flyter det förvånansvärt smärtfritt. Jag har inga illusioner om att det skulle vara något annat än mitt engelskifierade huvud det är fel på.

Historien utspelar sig i en liten stad i Bergslagen, det fiktiva Engelsfors. På den enda gymnasieskolan går ett gäng väldigt olika ungdomar. I första boken upptäcker de att de är häxor. Inte nog med det, de är Utvalda. Apokalypsen är på väg och det är de som ska bekämpa demonerna. Jag gillar hur Sara och Mats balanserar tonen så att den känns både bekant för oss fantastik-vana och (inbillar jag mig iallafall) och klingar trovärdigt för de mindre vana.

Andra boken är lång, över sexhundra sidor. Jag saknade min Kindle litegrann men någonstans kring mittenstrecket tar historien en sådan fart att jag brände igenom andra halvan under någon dag bara, vilket var ovant för mig som normalt är långsamläsare.

Jag är mycket imponerad av Mats och Saras bygge. Det känns gediget, jag har inga som helst problem med att tro att livet som ung häxa i en svensk småstad kan vara precis såhär. Kanske att Rådet, en organisation som reglerar all användning av magi och som lägger sig i våra huvudpersoners liv alldeles för mycket, skulle ha mått bra av att kluras över en extra runda, men alla element som hör den lilla staden till känns träffsäkra.

I första boken var huvudpersonerna rätt ofta osams, i andra boken märks det att de börjar acceptera varandra och att de faktiskt har potenial att bli ett riktigt bra team, och det är riktigt skönt att läsa. Jag orkar inte med karaktärer som bara går omkring och vägrar förstå varandra, men så är det mindre och mindre ju längre den här historien kommer framåt, vilket är sympatiskt.

Jag ser fram emot att få se var allt detta ska sluta. Nästa höst, då minsann.

Advertisements