Medan vi bara har hunnit bo på samma adress i ett år så har somliga andra hunnit med tio år. Tio år! Imponerande. Och vilka tio år sedan, jag rekommenderar en kik på Saras post om deras tio år i (på? i?) Stensbo. Inte bara blir jag glad att jag lyckades inspirera till posten, jag är också glad att hon verkar trivas så bra. På många sätt skiljer sig hennes liv från mitt, och ingen av oss skulle vilja byta bort det vi har.

Jag tänker ofta på det där, att man ska göra som man själv vill. Ingen skulle nog rekommendera att en tillbringar år efter år efter år med att renovera sitt hus, samtidigt som en uppfostrar barn och har hund och hela baletten. Hade det varit jag kan jag nog säga att jag hade flytt fältet för länge sedan. Men för somliga kan det fungera alldeles utmärkt, och då är det väl tusan också om en inte ska göra som en trivs med.

Att lyssna på råd hur man ”bör” strukturera sitt förhållande och sitt liv kan nog vara gott och väl, men med egen självkännedom och en god portion kommunikation med alla inblandade kommer man längre. Om det nu gäller att låta byggdammet yra eller något annat.

Själv har jag till exempel sluppit påhopp om att jag borde skaffa barn på ett tag nu och det är ju väldigt trevligt, för att byta ämne en smula. Eller påhopp om att jag kommer ändra mig, eller ångra mig, eller att det är min förbannade plikt att yngla av mig. Ett par år där formligen haglade de över mig från mestadels avlägset bekanta äldre kvinnor som minsann visste hur det skulle vara. Att jag var helt trygg i mitt beslut att förbli barnlös hörde inte till saken och kördes över utan pardon. Jag är inte helt säker på hur de tänkte att jag skulle bli omvänd medelst nedlåtande kommentarer… Att bara utgå från att jag visste vad jag pratade om hade ju varit ännu trevligare, men jag får trösta mig med att de verkar ha gett upp nu.

Det är inte som att jag hindrar någon annan från att bli gravid, tvärtom uppmuntrar jag gärna de jag känner som försöker. Det är bara inte för mig, och jag råkar veta det med lika stor säkerhet nu som när jag var tolv år gammal.

Värre då för de som vill och försöker men inte lyckas av olika anledningar. Det är något att bli upprörd över, men känns som en post för en annan dag.

Advertisements