Igår var det exakt ett år sedan vi flyttade hit. Ett år sedan vi flyttade från mysig närförort till ett mysigt Kungsholmen. Från en lägenhet där spåren av det förflutna satt i väggarna, till något som vi kan kalla bara vårt.
Ett år sen hela den där cirkusen med byten och överklaganden och sedan köp och sälj i en hiskelig fart. Ett år av lite mer lugn och ro på boendefronten, helt klart.
Jag älskar att bo här. Jag älskar Kungsholmen. Jag älskar att bo så nära city men ändå en liten aning vid sidan av. Jag är så glad att jag till slut hamnade i Stockholm, och det finns ingenstans jag hellre skulle bo just nu.
Vår lägenhet är så fin, precis lagom för oss, precis anpassad för oss. Jag menar, visst skulle vi lätt kunna fylla ut en herrgård om det vore så, men så länge vi inte bildar kollektiv med ett gäng likasinnade så är den här lägenheten precis perfekt för oss två.
Jag älskar hissen.
Kan inte låta bli att tänka på andra ställen jag bott på. På mitt ex som jag absolut vägrade flytta ihop med i hans pyttiga etta. (Tror faktiskt att han bor kvar där än, med sin fru no less. Vojne.) Att samboskap kan vara så friktionsfritt som det jag nu har, det var det jag saknade då. Det var vad jag visste att jag saknade, och nu har jag det.
Tänker på min etta i Södertälje, den fina, som blev en tillflykt inte bara för mig. Jag älskade den lägenheten också. Andra lägenheter och andra hus, många minnen.
Men nu bor vi här. Sedan ett år tillbaka. Jag ser inte att vi kommer bo här resten av livet men för nu passar det oss alldeles perfekt.
Aningen udd 