Idag ska jag leka spion.

Eller nåja, jag ska iväg till en systeravdelning och lära mig allt jag kan om hur de gör saker och ting inför att min avdelning ska ta över en del av deras sysslor. Kul förstås, och lite av en utmaning. Och jag känner mig lite som en spion, bortsett från att de vet att jag kommer och jag knappast kommer smyga runt kopieringsmaskinen. Med tanke på att jag suttit och gjort exakt samma sak dag ut och dag in sedan jag kom tillbaka i januari så är det en speciell dag. Jag är glad för förtroendet förstås men vet inte hur stor nytta jag kommer vara i att lära mina kollegor när jag kommer tillbaka. Hur mycket kan man snappa upp på en dag egentligen? Och hur mycket kommer jag som har varit där och sett tycka är självklarheter som inte behöver förklaras?

Jag har fått pyssla lite med upplärning på sistone. Väldigt lite, och jag har insett att jag har varit här för länge för att vara en bra lärare. Åtta år, bortsett från gästspelet i höstas, med att göra samma saker och jag vet liksom inte längre hur jag gör saker, det sitter i ryggmärgen, jag kan knappt förklara logiken bakom somliga moment. Det är nästan otäckt att försöka ta ett steg tillbaka och se på mina arbetsuppgifter utifrån.
Men jag inser också att jag är så glad att vara här. Jag trivs, jag är bra på det jag gör, det tar visserligen mycket kraft men ger också otroligt mycket. Jag är lyckligt lottad helt enkelt, jag är på en plats där jag passar.

Men nu gäller det delvis nya uppgifter, så kanske är det inte en så dålig idé att skicka iväg just mig som spion som jag själv tror. Kanske är jag tillräckligt mycket av en nörd för mitt eget jobb för att det ska funka. Vi får väl se. Bäva månde mina kollegor.