Låt mig få berätta om en ljudbok jag nyss lyssnat på!

Jag hade inte jättehöga förväntningar när jag började lyssna på Name of the Wind av Patrick Rothfuss. Visserligen verkar alla som läst och haft en åsikt om den tyckt om den, och det är ju fantasy på många hundra sidor. Tydligen rätt rolig också. Klart att det är min kopp te, jag gillar tjocka fantasyböcker.
Men ändock, inte jättehöga förväntningar.

Och det är verkligen en mästerlig produktion. Han vet vad han gör, den gode Rothfuss. Han tar ett par high fantasy-tropes och skruvar till dem med ett modernt språk utan att det känns konstlat. Inläsaren, Nick Podehl, är också riktigt duktig. Han läser tydligt och särskiljer olika röster med små medel.

Och ändå. Ändå.

Det börjar långsamt. Så långsamt att jag hade svårt att fokusera. Vem är huvudpersonen här, vad ska jag lyssna efter, vem var det där nu då och är han viktig? Första två timmarna är så långsamma att jag hinner bli irriterad innan historien tar fart. Och då är jag så grinig på det långsamma tempot att jag inte kan släppa det. Boken är lång, ljudboken är på tjugoåtta timmar och jag finner det lite ironiskt att en bok som har tillnamnet ”Day 1” skulle ta över ett dygn att lyssna igenom från start till mål.

Historien är det inget fel på, jag älskar huvudkaraktären Kvothe och hans historia är både spännande och intressant. Men jag som brukade välja böcker på biblioteket utefter tjocklek tycker att det här är tradigt. Trots den lätta tonen och det moderna och ostyltiga språket så… Han tar så förbaskat lång tid på sig, herr Rothfuss. Han hade kunnat berätta samma historia på hälften så många sidor och jag hade verkligen helst sett att han hade gjort det.

Om man gillar välberättad fantasy som får ta plats och utrymme så är det här absolut något som bör läsas, eller lyssnas på. Men för mig blev det ett rätt stort Meh.

Advertisements