Plötsligt är youtube-kanalen Geek and Sundry överallt. Ni vet, man undrar hur man har kunnat missa något när det plötsligt är överallt. Alla visar sig titta, folk pratar om det överallt, det dyker upp referenser till det hela tiden.

Jag blev varse först när Wil Wheaton stolt som en tupp drog igång sin del av kanalen, Table Top, där han spelar brädspel tillsammans med folk. I första avsnittet avhandlas Small World som jag har spelat ett par gånger så jag var ju tvungen att kika. Kul idé, och jag gillar hur de med några få enkla pedagogiska tricks förklarar reglerna och visar hur kul det kan vara att spela tillsammans. Yay, brädspel!
Men jag har inte tittat på något annat i kanalen. Jag har inte tid, helt enkelt, och även om det säkert förekommer en massa Bra Saker så har jag prioriterat bort att hänga på Geek and Sundry.

Så när Mackan postar en musikvideo från samma kanal…
Jag menar, plötsligt är den ju bara överallt. Jag sa ju det.

Och jag får lite samma känsla som Mackan av det här. Klart att det är roligt, man skrattar. Men. Litegrann en känsla av upprättelse, lite med tårar i ögonen.

Jag blev aldrig slagen, jag blev bara utfryst. Jag tog det rätt väl om jag får säga det själv, men faktum kvarstår att det dröjde länge innan jag fick känna mig som en del i ett sammanhang.
Det är fortfarande stort när det händer. Något så enkelt som att få kommentarer här på bloggen, ett bevis på att någon har sett mig, har tagit sig tid att lyssna på vad jag säger och dessutom har något eget att bidra med. Det är stort. Med allt prat om näthat som florerar med jämna mellanrum så måste jag ändå säga att ingenting tröstade den lilla flickan som aldrig passade in någonstans så mycket som när hennes vuxna jag gav sig ut på internet.

För här är jag cool. Precis så cool som jag vill vara. Här finns sammanhangen, här finns intresset och välviljan och kärleken. Och om någon skrattar åt mig, hon den konstiga, om någon vänder ryggen åt mig och rynkar på näsan. Än sen? Nu är det jag som är cool.