Name of the Wind

Låt mig få berätta om en ljudbok jag nyss lyssnat på!

Jag hade inte jättehöga förväntningar när jag började lyssna på Name of the Wind av Patrick Rothfuss. Visserligen verkar alla som läst och haft en åsikt om den tyckt om den, och det är ju fantasy på många hundra sidor. Tydligen rätt rolig också. Klart att det är min kopp te, jag gillar tjocka fantasyböcker.
Men ändock, inte jättehöga förväntningar.

Och det är verkligen en mästerlig produktion. Han vet vad han gör, den gode Rothfuss. Han tar ett par high fantasy-tropes och skruvar till dem med ett modernt språk utan att det känns konstlat. Inläsaren, Nick Podehl, är också riktigt duktig. Han läser tydligt och särskiljer olika röster med små medel.

Och ändå. Ändå.

Det börjar långsamt. Så långsamt att jag hade svårt att fokusera. Vem är huvudpersonen här, vad ska jag lyssna efter, vem var det där nu då och är han viktig? Första två timmarna är så långsamma att jag hinner bli irriterad innan historien tar fart. Och då är jag så grinig på det långsamma tempot att jag inte kan släppa det. Boken är lång, ljudboken är på tjugoåtta timmar och jag finner det lite ironiskt att en bok som har tillnamnet ”Day 1” skulle ta över ett dygn att lyssna igenom från start till mål.

Historien är det inget fel på, jag älskar huvudkaraktären Kvothe och hans historia är både spännande och intressant. Men jag som brukade välja böcker på biblioteket utefter tjocklek tycker att det här är tradigt. Trots den lätta tonen och det moderna och ostyltiga språket så… Han tar så förbaskat lång tid på sig, herr Rothfuss. Han hade kunnat berätta samma historia på hälften så många sidor och jag hade verkligen helst sett att han hade gjort det.

Om man gillar välberättad fantasy som får ta plats och utrymme så är det här absolut något som bör läsas, eller lyssnas på. Men för mig blev det ett rätt stort Meh.

Annons

The Meat

Det kan hända sig en helt vanlig tisdag att man blir medbjuden på restaurang för att äta kött.
Ja, kanske måste man inte äta kött men när restaurangen ifråga heter The Meat så utgår iallafall jag från att köttet är det som bör provas. Och vad bättre att pyssla med en helt vanlig tisdagkväll än tillbringa den med goda vänner och god mat?
Jag är visserligen lite skeptisk till längan med vattenhål på Vasagatan efter en inte helt lyckad sushiupplevelse på Arigato där, men Bishops Arms är å andra sidan en hiskeligt trevlig pub, så man vet ju aldrig. Dessutom är sällskapet känt för att göra även restaurangbesök där service-personalen glömt själva servicen hemma minnesvärd och trevlig.

Vi hade trevligt. Jag drack fläderlemonad. Oxkinden jag valde var väl tillagad men lite trist, då verkade de andras oxrygg roligare. Jag har å andra sidan aldrig ätit oxkind förr och visste väl inte vad jag skulle vänta mig. Servicen var riktigt bra, mycket uppmärksam och lågmält trevlig.
Vi satt länge och bara pratade om ditten och datten, stället var välfyllt och faktiskt riktigt mysigt trots det. Jag upptäckte att trots att det var alldels för mörkt för min stackars mobilkamera så är den avsevärt mycket bättre än min förra mobilkamera som inte hade klarat sig alls. Trevligt sällskap och god mat, bättre avslutning på en vanlig tisdag kan man knappast önska sig.

Gail Carriger i SF-bokhandeln

Jag tog mig till SF-bokhandeln efter jobbet idag och fick en bok signerad av Gail Carriger. Jag kände mig rätt ordentligt malplacerad, ingen steampunkig klädsel och jag har inte läst ett enda ord av henne. Men hey, jag tror att jag skulle gilla hennes böcker om jag provade och när annars ska man köpa något av en författare än när hon är i stan för att marknadsföra sig?

Där var en liten frågestund och sedan signering. Jag var lite sen och stod långt bak och lyssnade. Första intrycken av henne var att hon är otroligt vacker och verkar supertrevlig. Jag menar, titta bara, miss Deliana fotograferade. Där var flera stycken som fotade men jag tyckte inte att det kändes okej att fota folk utan att fråga.

Dividerade länge med mig själv om jag skulle våga mig upp och få en bok signerad men till slut tog jag mod till mig. Den adrenalin-rushen, jag tror att man lugnt kan säga att jag borde utsätta mig för främlingar och ovana situationer oftare. Majj gådd. Nå, hon har nog stött på folk som gjort bort sig värre än jag.

Enda problemet nu är att jag ju vill läsa min nya bok nu direkt genast på en gång, men jag har ett par Dresden kvar innan det kan komma på fråga… Dangit.

Ljusglimtar

Tillbaka till jobbet efter en hel massa småtrevlig ledighet och jag kastas rakt in i åtta timmars ja-just-jävlar-det-var-såhär-det-var. Seriöst, någon måste göra något åt det här snart. Jag vet inte hur länge vi orkar.

Jag ser trevligheter runt omkring mig dock. Som att Game of Thrones (vars andra avsnitt på andra säsongen sändes i söndags) har blivit förnyad för en tredje säsong. Det var det väl nu ingen som betvivlade, men ändock trevligt att få bekräftat. Några hade hoppats på att både säsong tre och fyra skulle få grönt ljus samtidigt, men så blev det alltså inte. En sak i taget.

Som att Piratpartiet i Tyskland nu är tredje största parti där, större än De gröna. Kul, men inte förvånande med tanke på vilket hästjobb de verkar lägga ner. Att syskonpartier runt om i världen gör framsteg kommer med lite tur hjälpa även svenska PP framåt och ge lite mer legitimitet. En är hoppfull, om så bara för att någon gång få slippa att förklara att jo vi är på riktigt och nej det är inte ett skämt utan tvärtom rätt allvarliga saker.

Som att jag just har passerat dag trehundrasextio på 750words.com. Japp, jag håller fortfarande på och har snart skrivit varje dag i ett helt år. Det här med att det tar tjugoen eller trettio dagar att forma en vana är ju rent strunt kan vi konstatera, om det inte vore för att en certain someone hjälpt mig att komma ihåg så hade det aldrig blivit en såhär lång kedja. Nej, jag skriver ingenting av vikt där, mer än det har varit ett viktigt utlopp för allsköns bös och i längden så tror jag att det hjälper både mig och mitt skrivande. Rekommenderas, för alla faktiskt.

Och jag förbluffas över att det ändå finns tid att umgås med gamla vänner, såväl som intresse att göra lite plats för nya. Det borde betyda att jag ändå mår riktigt bra. Trots allt gnäll så mår jag när det kommer till kritan riktigt fint.

Nu är jag den coola

Plötsligt är youtube-kanalen Geek and Sundry överallt. Ni vet, man undrar hur man har kunnat missa något när det plötsligt är överallt. Alla visar sig titta, folk pratar om det överallt, det dyker upp referenser till det hela tiden.

Jag blev varse först när Wil Wheaton stolt som en tupp drog igång sin del av kanalen, Table Top, där han spelar brädspel tillsammans med folk. I första avsnittet avhandlas Small World som jag har spelat ett par gånger så jag var ju tvungen att kika. Kul idé, och jag gillar hur de med några få enkla pedagogiska tricks förklarar reglerna och visar hur kul det kan vara att spela tillsammans. Yay, brädspel!
Men jag har inte tittat på något annat i kanalen. Jag har inte tid, helt enkelt, och även om det säkert förekommer en massa Bra Saker så har jag prioriterat bort att hänga på Geek and Sundry.

Så när Mackan postar en musikvideo från samma kanal…
Jag menar, plötsligt är den ju bara överallt. Jag sa ju det.

Och jag får lite samma känsla som Mackan av det här. Klart att det är roligt, man skrattar. Men. Litegrann en känsla av upprättelse, lite med tårar i ögonen.

Jag blev aldrig slagen, jag blev bara utfryst. Jag tog det rätt väl om jag får säga det själv, men faktum kvarstår att det dröjde länge innan jag fick känna mig som en del i ett sammanhang.
Det är fortfarande stort när det händer. Något så enkelt som att få kommentarer här på bloggen, ett bevis på att någon har sett mig, har tagit sig tid att lyssna på vad jag säger och dessutom har något eget att bidra med. Det är stort. Med allt prat om näthat som florerar med jämna mellanrum så måste jag ändå säga att ingenting tröstade den lilla flickan som aldrig passade in någonstans så mycket som när hennes vuxna jag gav sig ut på internet.

För här är jag cool. Precis så cool som jag vill vara. Här finns sammanhangen, här finns intresset och välviljan och kärleken. Och om någon skrattar åt mig, hon den konstiga, om någon vänder ryggen åt mig och rynkar på näsan. Än sen? Nu är det jag som är cool.

For till landet

Av alla helger en hade kunnat välja att åka ut på landet till föräldrahemmet så var kanske inte den här den bästa. Ingen vårvärme, bara kallt och lite snö och inte särskilt mysigt alls. Nåja, inomhus är det förstås alltid mysigt, man kan sitta i torparköket och lyssna till spraket från vedspisen.

Det där med att ha en fungerande vedspis i köket är något speciellt. Vedspisen blir hela husets hjärta. Den skänker både värme och hemtrevnad, där kan man koka sitt förmiddagskaffe om man inte vill använda nyare uppfinningar. Det är ett fullt modernt hus, men med ett par detaljer kvar som minner om hur gammalt huset faktiskt är.
När jag var liten hände det inte sällan att strömmen gick så snart det blåste lite ute, då var det gott att ha andra möjligheter för att ordna vardagen. Sedan dess har elnätet runtom blivit mer stabilt så det händer inte alls lika ofta. Men ändå, huset skulle inte vara detsamma utan den där spisen.

Katten hade egentligen inte tid att vara inomhus såhär års men en liten stund i knät kostade han på sig. Och även fast det var kallt så kunde man gå ut på kvällen och blicka upp på stjärnorna. Jag är verkligen inte alls särskilt glad över bristen på stjärnor i stan.

Allt som allt en bra helg.