John Scalzi fick mig häromdagen att lägga huvudet på sned och rynka pannan. Han fick frågan:

Why are you glad to have been born male? What do women get to do that you envy? I’ve really enjoyed your discussions of male privilege, so if you have more to say on the topic, I’d be thrilled to read it. That said, there are several ways you could address my question without touching upon privilege: peeing standing up vs. wearing skirts; freedom from menstrual cramps vs. gestating, birthing and nursing a baby, etc. etc.

Svaret blev detta:

Are you kidding? I’m glad to be male because no one fucking cares what I do with or to my body. And we’re not just talking about politicians and their nonsense, although they are the most obvious examples of this recently. I’m talking about everyone, in almost every circumstance. No one cares what I wear. No one cares what I weigh or what I eat. No one cares whether I brushed my hair or shaved when I came out of the house. No one cares that I’m having sex, or how much sex I’m having, or what I do with my body as a consequence of having sex. No one cares. And if they do care, they keep it to themselves because I’m a guy and it’s not their fucking business anyway.

Jag vände mig till min sambo och sa Precis så är det ju för mig också.

Nå, jag inser ju att det pågår en hel del saker som jag bara väljer att inte se. Det betyder inte att de inte finns. Men jag tror inte att ojämlika situationer blir mer jämlika genom att man fokuserar på hur ojämlikt det är.

Så när John Scalzi säger att han gillar att vara man för att ingen bryr sig om vad han gör med sin kropp… Nä, jag har aldrig upplevt att någon brytt sig om vad jag gör med min kropp heller. Jag har aldrig upplevt att någon lagt sig i vad jag valt att ha på mig (och tro mig, jag har inget fashion sense). Jag har aldrig fått oönskade påhopp om min vikt, varken när jag varit smal eller tjock. Jag har aldrig varit med om att någon visat ogillande eller något annat när jag gått ut utan att borsta håret. Jag har aldrig varit med om att någon (undantaget pojkvänner och andra direkt drabbade partners) lagt sig i hur mycket eller med vem jag haft sex.

Huruvida det beror på att ingen bryr sig eller att de som bryr sig har vett att hålla käften spelar mindre roll. Jag märker inget av det. Jag är säkert formad av min omgivning och sticker av den sortens skäl inte ut tillräckligt för att ådra mig uppmärksamhet, men faktum kvarstår. De skäl John Scalzi tar upp ovan som skäl att vara glad att han är man, de kan jag också skriva under på.

Vilket inte hindrar mig från att angsta över min vikt eller vad jag ska ha på mig i olika sammanhang, men det har mer att göra med att jag stadigt ökat i vikt de senaste femton åren och ingenting jag gör verkar kunna påverka det, samt ovan nämnda brist på fashion sense. Men det har ingenting med det faktum att jag råkar vara kvinna att göra. Det hade inte förändrats om man skulle tänka sig att jag vore man.

Jag kanske inte kan beskyllas för att vara kvinnlig. Möjligen är jag inte heller särskilt manlig. Om det betyder att jag bara är jag, vilket sannerligen inte är så bara egentligen, då tänker jag vara nöjd.