Min vän Jennie sa ”Hanna, får jag boka dig?”. Jag kollade kalendern, och sa att ja det fick hon visst det. Jag väntade på någon mer information om vad hon hade tänkt sig, vad hon hade bokat mig för, men hon sa ingenting. Dagen idag var således avsatt för en date med Jennie, men exakt vad vi skulle göra förblev ett mysterium. Jag försökte luska, poängtera att jag inte visste vad som var tanken med vår date, säga menande att jag inte hade en aning om vad som skulle hända. Jennie teg som muren.
Nu, normalt så hatar jag överraskningar. Det är en anledning för mig att inte ställa till med giftermål, så att ingen ska få för sig att dra ut mig på möhippa. Men med Jennie känner jag mig ändå trygg, hon vet hur jag funkar. Om hon ändå väljer att hålla något hemligt så är jag lugn över att inget hemskt eller otäckt kommer inträffa.
Och det gjorde det inte heller.
Hon hade två biljetter till Gertrude Stein på Stadsteatern.

Jag känner knappt till personen Gertrude Stein, än mindre att det går en pjäs på Stadsteatern med den titeln. Såhär i efterhand vet jag lite mer, men jag är först och främst hänförd. Gunilla Röör spelar titelrollen, den enda rollen, och hon är fantastisk. Fan. Tas. Tisk.
Två timmar av en kvinna på scen som pratar, ingen rekvisita, i stort sett ingenting alls inte ens en stol, och hon lyckas trollbinda sin publik fullständigt. Jag kom på mig själv med att sitta med ett häpet leende i hela ansiktet vid ett flertal tillfällen. Vilken människa, denna Gertrude Stein. Vilket liv. Och vilken fullständigt otrolig rollprestation av Gunilla Röör.

Jag sa att jag vill gå mer på teater. Utan att egentligen vara medveten om det var det precis exakt det här jag menade.

Tack så väldigt mycket Jennie, för en fantastisk söndag.