Ponera att du har börjat träna igen. Ponera att du har sett på den lokala träningslokalens schema att de har ett morgon-yogapass, just precis en dag när du börjar jobba lite senare. Du tänker att det vore ju schysst, börja dagen visserligen mycket tidigare men göra det med yoga. Naaajs.

Så du försakar den där sovmorgonen, ser till att fixa saker kvällen innan så att du bara har att gå upp på morgonen, äta lite och sedan dra till träningen. Ponera att du har planerat det så att du har kläder som lämpar sig både för yoga och jobb, så att du ska slippa ha med dig extra ombyte.

Ponera att du kommer till lokalen, och det är ingen där. Ponera att du sitter och väntar, och väntar. Och väntar. Till slut kommer en generad receptionist och talar om att det ska vara vikarie till det här passet, men hon varken har dykt upp eller svarar i telefon.
Ponera att det kommer dröja minst fyra veckor innan ditt jobb-schema eventuellt kanske tillåter morgon-yoga nästa gång.

Föreställ dig besvikelsen. Föreställ dig ilskan och irritationen. Föreställ dig hur den nogsamt, under flera veckor insamlade och omhuldade, träningslusten liksom bara sipprar ur kroppen.

Joy.