När jag nu sitter här och sliter med de sista tusentalen ord på årets NaNoWriMo, och så får läsa Kajsas syn på det här med att dra igång ett nytt roman-projekt:

Nej, inte en gång till…

Då är det ju inte utan att jag förundras över hur olika det kan vara. Jag är inte ett dugg avundsjuk på Kajsa, inte i just det hänseendet iallafall. Men visst skulle jag gärna vara utgiven och få ha hennes synvinkel också, det känns väldigt avlägset för mig som ännu inte kommit i mål, och kanske aldrig gör det heller. Utgivning är något som ligger på andra sidan om ett väldigt högt berg. Jag måste ta mig förbi mig själv först, mitt alldeles egna berg, innan jag kan ens börja tänka på att ta mig förbi de hinder som andra sätter upp för att bli publicerad.

Samtidigt ger det mig något att sikta på. Om det bara inte kändes så otroligt avlägset…