Stressen.

Jag må ha mer fritid än förr, men det här med att byta jobb har sannerligen inte gjort att jag känner att det finns mer tid. Stress. Saker att göra tar mycket längre tid än de brukar. Man får ge upp somligt, lägga annat på is och försöka att inte ha så dåligt samvete för allt.

Det går sådär.

En bra sak är att frekvensen på idiotmissarna jag gör på jobbet har minskat den senaste tiden. Skönt eftersom jag verkligen inte har känt att det har varit okej att jag är som jag är, att jag greppar nya saker lite långsamt och behöver mer än bara negativ feedback då och då. Det slog mig en dag när en kollega bara frågade hur det var och jag höll på att börja gråta av den lilla vänligheten. Svältfödd much. Jag har känt mig oerhört misslyckad, men nu kan jag faktiskt känna att det kommer bli bra. Återstår att se om det är tillräckligt för min chef.

Vänner. Jag har slutat svara på tilltal från en del. Jag hinner inte, och det dåliga samvetet är lättare att hantera än att lägga en halvtimme på något slags konversation då och då. Bara att hoppas att det finns tålamod och förståelse i andra änden. Misstänker att det på en del håll inte gör det.
Tog mig ändå tid att gå ut och äta middag med ett par raringar igår. Lyckat och vansinnigt trevligt och inte ens en servitör som lämnade en del i övrigt att önska kunde lägga sordin på stämningen. Daniel har skrivit mer om failandet, jag sätter aldrig igen min fot på Jimmys Steakhouse på Söder. Återstår att se om vi kanske får tillfälle att testa systerrestaurangen i Hammarby Sjöstad någon gång. Maten var det inget fel på och inte drickat heller, men den pinsamt dåliga servicen känns svårslagen.

Vad annat? En månad kvar till november och NaNoWriMo. Jag ska självklart vara med även om jag inte är helt på det klara var tiden ska tas ifrån. Det blir mitt sjunde år, galet.
Kanske borde jag fokusera på att skriva klart någon av de tidigare utkasten. Idén från förra året finns fortfarande kvar i huvudet, ligger där och skramlar runt och petar på mig då och då. Det var det där med tiden. Och disciplinen. Antagligen mest det sista. Jag vill ju ta mig framåt, levla upp mitt romanskrivande. Men just nu… Jag vet inte hur det skulle gå till.

En tid att ta sig igenom, överleva. Det kommer bli bättre. Det är redan mycket bättre än det har varit, men jag längtar till en tid då det finns mer… eh, tid.


Flattr this

Annonser