Jag vill inte skriva om jobbet igen. Ni vet redan, skräckslagen, prestationsångest, en rädsla för en hel räcka inte helt definierade saker som hänger samman med mitt nya jobb, mer angst, en vetskap om att det kommer bli bättre men som jag inte riktigt kan känna just nu. Det har blivit bättre idag, jag gick skarpt för första gången och klarade mig hyfsat. En avlägsen kollega kom förbi och frågade i förbifarten hur det var varpå jag svarade raljerande men sanningsenligt att jag var lite lagom livrädd sådär. Han undrade varför, ”det är ju inte Afghanistan direkt det här”. Och det har han ju rätt i. Fokus och perspektiv, Hanna.

Istället kan jag berätta om helgen. Vilken helg! Visst, jag hade hellre varit ensam och slickat mina sår och sådär, men att få finbesök var en alldeles fantastisk upplevelse. Fullt ös och helgen var över i ett nafs. Jag blir nästan lite förbluffad över att jag känner så många fina och generösa och intelligenta människor. Att få samla dem på ett och samma ställe är sannerligen en gåva. Av det jag sett i kommentarsväg så verkar fler ha haft en bra kväll, det var inte bara jag som gick omkring och kände mig glad och förbluffad.
Hm, när jag tänker närmare så har nog min extra speciella introverta fas ha om inte tagit slut så åtminstone ett rejält uppehåll just för tillfället. Jag är inte ett dugg mätt på folk, sådär som man kan bli när det varit mycket ett tag. Just nu är jag bara… tja, glad. Inte ens att ha översovande gäster var så ansträngande som jag ibland kan tycka. Det var så… mysigt. Vakna efter alldeles för få timmar sömn och höra gästerna prata lågmält med varandra ute i vardagsrummet. Hela hemmet fullt av gos och skratt. Stort tack till C som lånade ut sin uppblåsbara madrass så att vi kunde husera alla över natten. En sån tror jag bestämt att vi måste skaffa oss.

Tack över huvud taget till alla som kom och förgyllde vår helg, helt enkelt. Jag hade inte velat vara utan en enda av er. <3


Flattr this