Herregud. Låt mig dö.

Eller nej förresten. Jag vill inte dö, men jag skulle gärna hoppa framåt i tiden ett par veckor, till en tidpunkt när jag är mycket varmare i kläderna än jag känner mig nu. Gårdagen var en pärs, rätt och slätt. Korvstoppning med en säkert supertrevlig tjej men som just nu av personliga skäl inte känner sig så välvilligt inställd till mänskligheten. Jag saknade mitt gamla hemtama något alldeles grymt, kände det som att en matta som legat stadigt under mina fötter de senaste sju åren plötsligt ryckts undan. Jag är säker på att det kommer lossna så småningom och jag kommer undra vad det var jag tyckte var så komplicerat egentligen. Men för nu ställer jag samma dumma frågor om och om och om igen, till en som sagt säkert jätterar tjej som inte riktigt har tålamod att svara på dumma frågor.

Jag vet ju att de dumma frågorna måste ställas, det är enda sättet för mig att lära mig. Det måste nötas, varje ny situation är verkligen ny och att applicera den lilla skärva av erfarenhet jag försöker norpa åt mig är ett ansträngande arbete.

Jag är gråtfärdig av utmattning och brist på självförtroende. Samtidigt är mitt självförtroende större än någonsin, jag vet precis exakt vad jag inte vet, att det kommer ta ett bra tag för mig att lära mig dem och jag vet hur jag måste göra för att lära mig. Men att stå upp för min metod är tufft, och självförtroendet… Jag kanske ska säga att det är lätt omkullknuffat men också lätt att ställa tillbaka igen.

Som sagt, ett kungarike för att vips få befinna mig i framtiden, om ett par veckor när jag har lärt mig allt det jag står i begrepp att lära mig.

Men det verkar vara en schysst arbetsplats. Snälla människor. När jag nämner att jag är ny så blir alla dessutom extra snälla, alltså verkligen hur rara och förstående som helst, de har önskat mig lycka till och gratulerat och gu’ vet allt. Verkligen något att hämta styrka ur.

Det kommer att gå bra. Så småningom. Nu väntar en dag till av korvstoppning och learning by embarrassment. Håhåjaja.


Flattr this