Snart ids jag inte längre

Kan någon förklara en sak för mig här? Det handlar om musik den här gången, så ni förstår att jag famlar en smula.

Såhär. Jag ska gå på konsert. Hurra! Edguy är en fantastisk liten juvel till metal-band som blivit något av husgudar för mig och han-jag-bor-med, så det ska bli extra superskoj. Enda haken är att de ganska nyligen kommit med en ny platta, och då behöver man ju lyssna lite extra på den, sådär så att man kan hänga med bättre på konserten, ni vet. Haken i sammanhanget är inte hur jag ska rättfärdiga att jag laddat ner albumet olovandes. Det har vi inte gjort, vi har köpt det. (I en riktig butik no less! De sålde små runda glänsande plastbitar med musiken på, helt magiskt och mystiskt. Extra bra eftersom albumet visar grönt på RIAA Radar, hade det visat rött hade det inte blivit något köp.) Haken har heller inget att göra med hur vi ska sneaka oss in på konserten olovandes. Skulle aldrig komma på fråga, vi har köpt biljetter till den.

Nja, haken handlar för mig om WiMP.

Huh, säger du? Jo, WiMP är ungefär som Spotify en tjänst för att lyssna på musik. Man kan lyssna strömmat antingen via sin dator eller från sin smarta telefon. Himla smidigt och det kostar nittionio kronor i månaden. Jag har betalat det i säkert ett halvår nu, trots mina invändningar mot dylika tjänster. Jag nyttjar det sällan, men för de få gånger jag inte lyssnar på ljudböcker eller podcastavsnitt så är det smidigt att ha. Som nu, till exempel. Jag vill lyssna när jag är ute och ränner, och då är det lättare att strömma musiken direkt i mobilen än att hålla på och mecka med den fysiska kopian av albumet som vi köpt.

Haken är den här. Skivbolaget tillåter inte att just det här albumet strömmas. Um, va? Det går finfint att söka upp bandet och albumet i appen i mobilen, det finns till och med en fin och stor PLAY-knapp intill albumet, men när man klickar på den så säger WiMP stopp. Varför visar de då över huvud taget albumet och dess stora fina PLAY-knapp om det inte går att spela? Jag var förbryllad. Efter en stund och lite pillande löste jag det dock, det visade sig nämligen att jag kunde synka albumet mot mobilen och DÅ gick det minsann bra. Lyssna offline liksom. Det fick dock under inga som helst omständigheter synkas ute på stan, utan jag var tvungen att koppla upp telefonen via wifi för att få synka. Varför?
Skillnaden för mig är i slutänden… ingen alls. Jag ville lyssna på albumet i mobilen, jag kan lyssna på albumet i mobilen. Jag har nu visserligen betalat tre gånger för den här musiken, och meckat alldeles i överkant mycket och det tog en extra dag innan jag kom ihåg att synka det förbaskade albumet medan jag råkade vara hemma, men till slut så.

Min fråga är nu förstås: Varför? Vem vinner något som helst på att albumet inte får strömmas? Vem vinner på att de hela görs lite mer komplicerat för mig? Var finns logiken?

Man kunde ju nästan tro att någon därute inte riktigt månar om sina kunder…

Liten status en måndag i livet

Idag på jobbet var en studie i uttråkning. Till och med jag som just nu prisar varje lugn stund eftersom det ger mig en chans att få alla nya kunskaper på plats, var uttråkad. Det var så lugnt att det var löjligt och tiden sniiiglade sig fram. Särskilt efter lunch då min kollega började räkna ner, Nu är det tre timmar och femtiosju minuter kvar! och Nu är det två timmar och tjugotre minuter kvar! och så vidare. Det gjorde antagligen det hela lite mer uthärdligt för henne, men för mig fick det snarare motsatt effekt. Jag kan sysselsätta mig utan problem, låt mig bara inte tänka för mycket på tidens gång så kommer tiden att gå. Men icke.
Förkylningen lämnade efter sig en enveten hosta som jag nu har gått och släpat på i en dryg vecka. Irriterande, för det låter ju inte så där värst trevligt och jag är helt frisk i övrigt. Jag bestämde mig för en vecka sedan att jag skulle vänta ut hostan och sedan skulle jag tillbaka till yogan och kanske börja promenera hem från jobbet då och då, nu när jag ändå har jobbet på så lagomt avstånd. Ha! På det viset kommer det inte bli några yoga-pass på ett tag, det kan vi ju konstatera. Jag åker tunnelbana och rör mig inte så mycket i övrigt för nu. Återstår att se hur länge jag står ut, har en känsla av att hostan kommer visa sig mer envis än jag. Nedslående.

Goda nyheter på spelfronten. Jag testade att dra ner upplösningen och försöka att sitta lutad en liten bit ifrån skärmen, och då gick det bättre att spela Portal. Jag får visserligen blunda lite när min filur tar sig igenom en portal på en ledd och kommer ut ur en portal som är på en annan ledd för då snurrar det så förbaskat. Men annars så verkar det som att jag löst mina problem. Mackans tips i kommentarerna på förra posten om att använda solglasögon har jag inte hunnit prova, men det är ett så outlandish knep att jag bara måste se vad det kan ge. Snart. Sen.

Oh, och så måste jag berätta! Igår invigde vi, eller snarare han-jag-bor-med, vår nya lilla söta glassmaskin som vi fick i inflyttningspresent härförleden. Let me tell you, det kan bli svårt att hålla på kolhydratintaget framöver! Den är så liten och söt, och så lätt att använda (tyckte särskilt jag som satt i soffan), och det blev riktigt smarrig glass också. Hemlagat klår köpe mest som oftast, så är det ju. Det är lite coolt att veta exakt vad som är i och att det inte är några knepiga tillsatser och annat jox. Jag gillar den skarpt. Glassmaskin, liksom.

Ett rop på hjälp från en wannabe gamer

Jag har en spelrelaterad fråga. Oh yes, det trodde ni inte va? Eller… det kanske ni gjorde. Nåväl.

Jag är ingen gamer. Skulle gärna vara en men känner ett större sug att lägga min fritid på annat. Som TV, film, böcker, sömn… Men jag vill spela och gör det ibland. Alltför sällan. Brädspel med goda vänner är lättast att få till, att parkera mig framför X-boxen händer så infrekvent att det nästan är pinsamt.

Visste ni att man kan köpa första Portal för det orimliga priset av inga pengar alls fram till den tjugonde september via Steam? Jag slog till tidigare idag. Ivrigt påhejad han som jag bor med, fick till och med låna hans lite mer för ändamålet avsedda dator. Jag älskar pussel- och klurspel, det här skulle bli roligt. Trodde jag.

Lika mycket som jag älskar att klura och filura, lika kvickt blir FPS-spel omöjliga för mig. Jag hann spela kanske fem-tio minuter innan jag var tvungen att stänga av. Illamående, åksjuk. Jag parkerade mig på soffan en stund, drack kallt vatten och koncentrerade mig på att andas.

Vidrigt, I tell you. Jag hatar det.

Påminns om när jag försökte spela Fable II. Det fick göras i omgångar om någon timme i stöten, också på grund av ständigt återkommande åksjuka trots att jag satt flera meter från TVn.

Jag har någon tanke om att maffigt uppslukande helskärm inte är det bästa sättet för mig att spela Portal, så jag ska göra ett försök till senare. Men jag undrar om det finns något annat jag kan göra för att göra spelupplevelsen så behaglig som möjligt. Har ni några tips? Jag är säker på att det finns massor med gamers därute som råkar ut för det här då och då, om än de är av hårdare virke än jag. Hur gör ni? Finns det några universalknep för en vekling som verkligen vill spela FPS men som bara blir åksjuk hela tiden?

Tankar och tips emottages tacksamt!

Såntdär som en tittar på

Det är den där tiden på året. Lite som att börja skolan, lite som julafton, fast ändå inte. Jag pratar förstås om höstens TV-säsong.

De flesta sommarserierna har visat sitt finalavsnitt eller har bara något avsnitt kvar. Nästa vecka är det stora höstsäsongspremiärveckan. Så mycket godsaker som vankas, kära återseenden av älskade och inte så älskade karaktärer.

Jag tycker om sommarserierna. Eureka och Warehouse 13 på måndagar, de är en karamell som man kan gå och suga på hela veckan innan man hinner få en lugn stund och kan se dem. True Blood är just nu den enda serie som jag inte ser tillsammans med han den där jag bor ihop med, det började som ett lite pinsamt guilty pleasure men har nu vuxit till en helt magnifik orgie i… tja, en massa olika sorters orgier. Har inte hunnit se säsongsfinalen än och verkar inte få tid till det heller än på ett par dagar, hrmpf. I år var annars nya serien Alphas något som fångade mig, speciellt den autistiske Gary är en ljuvlig, ljuvlig figur. Jag hoppas att de tar  ut svängarna och fortsätter utvecklas i nästa säsong.

Men det är ändå något extra speciellt över höstserierna. Som att det är de ”riktiga” serierna. How I met your mother, Castle, NCIS, Big Bang Theory, The Mentalist, Fringe, Supernatural… Jag sörjer att det för första gången på väldigt väldigt länge inte finns någon Stargate, eller ens någon Stargate-lik serie. Rätta mig om jag har fel nu, men visst är det rätt tunt med serier som utspelar sig på rymdskepp och andra planeter eller liknande i höst? What’s up with that?

Jag är inte lika ivrig att hoppa på nya serier som jag var i min ungdom, men ett par av de som kommer nu vill jag nog kika på. Grimm och Once upon a time har jag funderat på att se. Vore det inte för att  Terra Nova kommer gå på Fox skulle jag ge det en chans, vi vet ju alla hur Fox brukar hantera Riktigt Bra Serier.

Vad tror ni om serie-hösten? Har ni några favoriter, någonting ni vill tipsa om kanske? Är det någon som har tänkt se nya Charlie´s Angels till exempel? Eller Alcatraz?

En söndag som gjord för tillbakablickar

Jag blev förkyld. Ingenting världsomvälvande med det, en helt vanlig förkylning som började med ont i halsen, sedermera kröp upp i bihålorna och avslutas i detta nu med en hel massa slem i luftvägarna.

*****

Det är många som har tankar om årsdagen idag. Jag minns en ordentlig yrselattack som drabbade mig strax innan tre, kanske runt kvart i, på eftermiddagen där jag stod på lagergolvet och jobbade den där tisdagen för tio år sedan. Min dåvarande fästman kom och hämtade mig efter jobbet, vi lyssnade på radion i bilen på väg hem.

Annars minns jag mer hemresan från min semestervecka på Gran Canaria för nio år sedan. Små snabba militärflygplan pilade förbi utanför fönstret där jag satt och väntade på att åka hem. Jag har aldrig känt mig så trygg i ett charter-flygplan. Det slog mig nyss att jag inte har varit på utlandssemester sedan dess. En helg på Gotland och en i Kiel räknar jag inte riktigt, så nio år sedan. Majgadd.

Tankarna är många, jag vet inte ens var jag ska börja nysta i dem. Vi har dels sidan som Scaber Nestor mest brutalt tar upp och Anna Trobergs kloka ord lite på samma tema. Som alltid lyckas Emma hitta något vist att säga.

Mest berörd känner jag mig ändå av John Scalzis länk till det blogginlägg han skrev den tolfte september 2001. Mäktigt och märkligt.

*****

Vi har bland annat ägnat söndagen åt att se de sista avsnitten av Torchwood: Miracle Day. Intressant serie, jag var lite orolig för att den skulle tappa tempot efter de första avsnitten där alla de spännande what if-frågorna ställdes, men på slutet trappade den verkligen upp och knöt ihop det hela. Jag kan inte låta bli att sakna de två första rart klumpiga säsongerna av Torchwood, men det här var bra. En helt annan serie, vilket inte borde förvånat mig eftersom det är en samproduktion mellan BBC och Starz numer, men bra.

Scenerna i det lilla huset i Swansea där Rhys och Gwen och Gwens mamma  gömmer Gwens pappa fick mig att minnas de tre veckorna jag bodde i ett exakt likadant hus i Swansea som trettonåring. Jag letade upp gatan på Google Maps, såhär ser det ut:

Man kunde vakna tidigt på morgonen av mjölkbilen som kröp nedför backen och lämnade mjölk till varje hushåll. När man kom hem hette gatorna inte detsamma som när man gick på morgonen, halva dagen hade de sina engelska namn och andra halvan sina walesiska namn. Vilken halva som var vilken minns jag inte längre. En otroligt vacker stad, jag skulle vilja åka tillbaka dit.

*****

Tillbaka till jobbet imorgon. Ju mindre sagt om det desto bättre.

När trettio dagar är för mycket

Det finns de som tycker att NaNoWriMo är en galen idé. Att utöver sitt vanliga hektiska liv skriva en roman under november månad. Man kan väl inte skriva en roman på trettio dagar heller? En roman ska väl värkas fram under ett par år eller så?

Well, ett första utkast är ingen konst att åstadkomma på en månad. Jag har gjort det varje år sedan 2005 (med undantag för -07 när jag kom ungefär halvvägs innan Livet kom emellan). Jag tänker göra det i år igen.

Det finns det som är värre. I helgen som var gick 3-Day Novel Contest av stapeln. I den engelskspråkiga delen av världen drar man nytta av långhelgen som Labour Day innebär, och skriver en roman på tre dagar.

En roman.

Tre dagar.

Jag skakar på huvudet. Nötter. Alla vet väl att man behöver en månad på sig att skriva en roman?

Jag kommer inte att ge  mig på det. Inte någonsin. Jag behöver min månad, lite lagom press sådär men inte för mycket. Jag har ännu inte börjat fundera på vad årets NaNo kan komma att innehålla men det brukar lösa sig, om inte annat så till den första november… men tre dagar, nej jag skulle inte kunna. Det finns inte på kartan. Icke.

En dag efter en helg

Jag vill inte skriva om jobbet igen. Ni vet redan, skräckslagen, prestationsångest, en rädsla för en hel räcka inte helt definierade saker som hänger samman med mitt nya jobb, mer angst, en vetskap om att det kommer bli bättre men som jag inte riktigt kan känna just nu. Det har blivit bättre idag, jag gick skarpt för första gången och klarade mig hyfsat. En avlägsen kollega kom förbi och frågade i förbifarten hur det var varpå jag svarade raljerande men sanningsenligt att jag var lite lagom livrädd sådär. Han undrade varför, ”det är ju inte Afghanistan direkt det här”. Och det har han ju rätt i. Fokus och perspektiv, Hanna.

Istället kan jag berätta om helgen. Vilken helg! Visst, jag hade hellre varit ensam och slickat mina sår och sådär, men att få finbesök var en alldeles fantastisk upplevelse. Fullt ös och helgen var över i ett nafs. Jag blir nästan lite förbluffad över att jag känner så många fina och generösa och intelligenta människor. Att få samla dem på ett och samma ställe är sannerligen en gåva. Av det jag sett i kommentarsväg så verkar fler ha haft en bra kväll, det var inte bara jag som gick omkring och kände mig glad och förbluffad.
Hm, när jag tänker närmare så har nog min extra speciella introverta fas ha om inte tagit slut så åtminstone ett rejält uppehåll just för tillfället. Jag är inte ett dugg mätt på folk, sådär som man kan bli när det varit mycket ett tag. Just nu är jag bara… tja, glad. Inte ens att ha översovande gäster var så ansträngande som jag ibland kan tycka. Det var så… mysigt. Vakna efter alldeles för få timmar sömn och höra gästerna prata lågmält med varandra ute i vardagsrummet. Hela hemmet fullt av gos och skratt. Stort tack till C som lånade ut sin uppblåsbara madrass så att vi kunde husera alla över natten. En sån tror jag bestämt att vi måste skaffa oss.

Tack över huvud taget till alla som kom och förgyllde vår helg, helt enkelt. Jag hade inte velat vara utan en enda av er. <3

Learning by embarrassment

Herregud. Låt mig dö.

Eller nej förresten. Jag vill inte dö, men jag skulle gärna hoppa framåt i tiden ett par veckor, till en tidpunkt när jag är mycket varmare i kläderna än jag känner mig nu. Gårdagen var en pärs, rätt och slätt. Korvstoppning med en säkert supertrevlig tjej men som just nu av personliga skäl inte känner sig så välvilligt inställd till mänskligheten. Jag saknade mitt gamla hemtama något alldeles grymt, kände det som att en matta som legat stadigt under mina fötter de senaste sju åren plötsligt ryckts undan. Jag är säker på att det kommer lossna så småningom och jag kommer undra vad det var jag tyckte var så komplicerat egentligen. Men för nu ställer jag samma dumma frågor om och om och om igen, till en som sagt säkert jätterar tjej som inte riktigt har tålamod att svara på dumma frågor.

Jag vet ju att de dumma frågorna måste ställas, det är enda sättet för mig att lära mig. Det måste nötas, varje ny situation är verkligen ny och att applicera den lilla skärva av erfarenhet jag försöker norpa åt mig är ett ansträngande arbete.

Jag är gråtfärdig av utmattning och brist på självförtroende. Samtidigt är mitt självförtroende större än någonsin, jag vet precis exakt vad jag inte vet, att det kommer ta ett bra tag för mig att lära mig dem och jag vet hur jag måste göra för att lära mig. Men att stå upp för min metod är tufft, och självförtroendet… Jag kanske ska säga att det är lätt omkullknuffat men också lätt att ställa tillbaka igen.

Som sagt, ett kungarike för att vips få befinna mig i framtiden, om ett par veckor när jag har lärt mig allt det jag står i begrepp att lära mig.

Men det verkar vara en schysst arbetsplats. Snälla människor. När jag nämner att jag är ny så blir alla dessutom extra snälla, alltså verkligen hur rara och förstående som helst, de har önskat mig lycka till och gratulerat och gu’ vet allt. Verkligen något att hämta styrka ur.

Det kommer att gå bra. Så småningom. Nu väntar en dag till av korvstoppning och learning by embarrassment. Håhåjaja.