Två poliser i Jönköping får löneavdrag för att de surfat privat på jobbet.

Först låter det helt vansinnigt, löneavdrag för vadå liksom? Pfft! Jag tänker på mitt eget privata surfande på arbetstid.

Sedan läser jag artikeln och tänker att det nog inte var så oresonligt ändå. Men samtidigt. De surfade så mycket att deras kollegor inte kom åt internet. Vad är det för slags medeltidspolis som inte har varsin dator med internetuppkoppling, så att alla kan komma åt internet närhelst de har lust och behöver det?

Visst, alla arbetsplatser ser olika ut och behovet av en dator, än mindre en internetuppkopplad dator, för varje anställd är inte alls självklart. Men stackars polisen…

Jag har haft anledning att fundera över mitt eget användande av internet under arbetstid rätt ordentligt. Grundprincipen är enkel: jobbet kommer först. Förstås. Ringer telefonen så ska jag svara i den. Nu består mitt jobb mer eller mindre enbart av att svara i telefon så det är lätt att avgöra när det finns tid för att kolla mail eller läsa en bloggpost eller twittra lite eller googla på än ditten och än datten. Men det kan faktiskt vara så att jag fortsätter läsa den där bloggposten fastän telefonen ringer, så att någon av mina kollegor får plocka upp där jag slackar. Inte snällt av mig, eller?

Saken är ju den att jag svarar i telefon. Jag svarar bara i telefon, stundtals en enformig och själsdödande syssla. Så för att få fart på huvudet, återfå lite liv i rösten och förmåga att möta nästa kund på bästa sätt, så surfar jag. Om jag inte hade lov att surfa privat skulle jag vara väldigt mycket sämre på mitt jobb. Surfandet hjälper mig att hålla huvudet på skaft. Jag har även då och då tagit med mig ett garnnystan och en virknål till jobbet i samma syfte. Ge mig fler bollar att hålla koll på och fokuset på den första bollen blir så mycket bättre. En paus behövs nästan alltid efter att man hanterat en särskilt otrevlig och arg kund. Lugna nerverna med att läsa tokroliga tweets är bäst, och hellre då att mina kollegor får ta ett samtal extra än att jag överför ilskan och otrevligheten på nästa kund som ju väldigt sällan förtjänar det. Andas, gör något annat en liten stund, och kom sedan igen med förnyad kraft.

Jag är glad att min arbetsgivare låter mig ha den här friheten. Jag må inte kunna ta lunch när jag vill eller gå undan för att ringa ett eget samtal utan att be om lov, men när jag väl sitter på min plats så är jag förhållandevis fri. Jag vet kollegor på andra arbetsplatser som inte får göra så mycket som lösa ett korsord mellan samtalen. Fruktansvärt ogenomtänkt och ansvarslöst av beslutande chef.

Poängen här är att det bara är jag som kan avgöra vad jag behöver vid varje givet tillfälle under dagen. Min chef litar på att jag gör mitt bästa med de förutsättningar jag har och den där tilliten är ett av mina viktigaste motivationer att göra ett bra jobb. (Det betyder nu inte att jag är nöjd, men med tanke på att jag byter arbetsplats om ett par veckor så får det anses vara en annan historia.)

Frihet under ansvar, tror jag att dom kallar det.


Flattr this