Det var änna på tiden. Igår var jag och fixade naglarna.
Före och efter.
Jag är inte mycket för att fiffa mig, smink orkar jag sällan och kläder är ett nödvändigt ont, men det här unnar jag mig. Snygga händer och tjusiga naglar är en liten detalj som ger mig mycket, särskilt som jag sitter och glor på mina egna händer mest hela tiden när jag jobbar. Händerna är liksom alltid framför ögonen.
Jag brukar gå var fjärde vecka, ibland blir det var tredje och jag kan vänta fem veckor utan några större problem, men nu under sommaren hann det bli hela sju veckor. Sju veckor! Kolla på utväxten! Jag har dessutom varit lat och inte filat eller gjort mycket alls med naglarna under den tiden, så de var riktigt långa och snarare äckliga än tjusiga om man tittade lite närmre på dem. Materialet hade hunnit både spricka och lossna på sina ställen och sista veckan gick jag med höger pekfinger tejpat eftersom hela materialet var så löst att nageln gick att vicka på. Bläh.
Att få sitta ner hos NagelJane och bli ompysslad i ett par timmar är himmelskt. Inte nog med att det är rätt mysigt med själva pysslandet, när man går därifrån så är det med nya, fina, hela naglar. Vi pratade lite om det där igår faktiskt, hur hela ens kroppsspråk förändras när man har nyfixade naglar. Jag gestikulerar gärna, använder händerna på ett helt annat sätt än strax innan det är dags att gå och fixa, då gömmer jag hellre händerna och blir på det hela taget lite blygare. Det behöver inte ens vara extra länge sedan sist, bara fyra veckor efter senaste besöket är jag inte alls lika animerad. Det är säkert ingen stor förändring egentligen, men det känns väldigt annorlunda.
Igår blev dessutom lite extra kul, när Mia* och Daniel kom förbi med finkaffe från Espresso House till mig. Bara sådär. Jösses liksom, tala om lyx! De kom förbi, sa hej, lämnade kaffe och promenerade sedan vidare. Knasbollarna. ♥
Aningen udd 