Mer gift

Flera bra tankar om giftermål i förra kommentarsfältet, hurra! Vi landade snabbt i de juridiska och ekonomiska skälen för giftermål, och jag… Ledsen om jag trampar på någons ömma tå, men jag gillar’t inte. Av alla anledningar att gifta sig som jag inte känner, så är vem som ärver vem och hur mycket pengar var och en har rätt till något som visserligen är superviktigt men som jag inte får ihop med äktenskap.

Vips skriver Elin Grelsson så fint, så fint om sitt eget förestående bröllop. Långt från det torra juridiska, och man kan ju inte annat än bli lycklig för hennes skull.

Men något annat slog mig. Något heeelt annat.

Jag duckade kanske frågan lite väl snabbt häromdagen. Frågan om jag kan tänka mig att gifta mig med en muslim besvaras enkelt med att jag inte kan tänka mig att gifta mig över huvud taget. Men om jag nu kunde tänka mig att gifta mig, skulle jag då kunna tänka mig att göra det med en muslim?

Hm. Jag känner inte så många muslimer, och framför allt har jag otroligt lite erfarenhet av djupt troende sådana. Mer erfarenhet har jag av djupt troende kristna, och jag tänker utgå från att de är ungefär likadana. Det vill säga, det finns de som knappt nämner sin tro alls om de inte petas på med en vass pinne, och det finns de som tar varje chans de kan att trycka ner sin tro i halsen på en. Och så alla varianter och grader däremellan. Det är ju trots allt rätt lika religioner vi snackar om.
Det börjar och slutar nog med respekt, väl? Jag har inga större problem med att respektera det en människa valt att tro på. Även om det är en tro som är rent uppåt väggarna helgalen, om den här personen är trygg i sin tro så ser jag ingen anledning till att inte respektera det. Bara jag får lika mycket respekt tillbaka. Halstryckarna brukar vara mer inne på att övertyga sig själva genom att övertyga andra, och då kan det vara svårt att vara uppmärksam på när man trampar andra på tårna.

Jag vill ha en partner som vill sträva mot jämlikhet och som är trygg  i sig själv. Eftersom jag inte är troende så skulle det krävas av den här presumtive muslimska partnern att denne kan leva med någon som inte delar synen på hur världen är beskaffad i vissa avseenden. Jag tänker mig att man får komma överens om att man inte är överens om somligt. Om den presumtive partnern är så awesome att han eller hon gillar mig så är det dock inte alls omöjligt att denne kan hantera att vi tror olika, och jag utgår nu ifrån att jag också skulle kunna det. (Med tanke på hållningen vi har i mitt nuvarande hushåll gällande kärnkraft så… Nej, let’s not go there. Men jag tror att jag har förmågan. :))
Antagligen vore det bra om den här personen redan hade ett nätverk av likasinnade, vänner eller familj som delade hens tro. Man kan aldrig vara precis allt för en annan människa och jag skulle vara ett uselt religiöst stöd.

Jag kommer att tänka på ett tips jag läste… någonstans. Minns inte vem eller var nu. Saken är den att när man är nyförälskad har man ibland lite svårt att bete sig som folk. Man smörar gärna lite extra för den man är förälskad i och visar sig helt enkelt från en sida som är lite mer fördelaktig. Hur ska man kunna veta hur föremålet för ens ömma känslor kommer bete sig om ett par månader eller flera år? Det kan man sällan, men man kan kika lite på hur vederbörande behandlar servitören när man går på restaurang, eller kassörskan på ICA, eller andra servicepersoner som man råkar ut för. En människa som lägger sig vinn om att behandla främlingar väl kommer antagligen göra det med dig också när flamman har svalnat lite.

Jag gillar det där, och inte bara för att jag själv jobbar med service. Det är inte idiotsäkert, men kan kanske ge en fingervisning om vad det egentligen är för en person man har att göra med, sådär i början. Sånt kikar jag efter, och min bristande erfarenhet av muslimer till trots har jag stött på en rasande mängd artiga vad-jag-iallafall-då-trodde-var-muslimer.

Så ett enkelt svar på den svåra frågan är att jag försöker vara väldigt kräsen. Jag vill ha jämställda partners, som ger mig utrymme till självständighet samtidigt som hen behöver vara något att hålla i när åskan går. Helt enkelt eftersom det är vad jag vill vara för mina partners, jämställdhet och jämlikhet och allt det där. Av det jag vet om troende personer ser jag inte att det föreligger något hinder att sådana muslimer finns därute, snarare tvärtom. En god människosyn är viktigt. Respekt och en vilja att kompromissa, min erfarenhet är att man aldrig slipper undan kompromisser i ett förhållande och jag antar att det inte förändras när man gifter sig.

Vad som inte skulle fungera är däremot en troende som är så osäker på sin tro att vederbörande behöver försöka omvända mig. Jag kommer troligen inte ha någon önskan att konvertera och det måste i så fall accepteras. (Inser nu att där faller alla sverigedemokrater jag någonsin mött bort också…) Om vi kan vara två människor som delar vissa värderingar om än inte alla, och kan tillåta varandra att samexistera med bibehållen värdighet.

Tja, det skulle kunna funka. Möjligen. Kanske.